Ett ok är ett ok är ett ok

Ibland påminns jag om hur ensam jag egentligen är i mitt eviga kämpande att försöka hålla min mamma vid gott mod. Jag åker ju varje lördag ut med henne för att handla. Detta för att hon ska komma ut överhuvudtaget. Hon blir mer och mer orkeslös men hur jag än försöker lyckas jag inte få henne att bli mer aktiv. Snarare tvärtom: hon blir mer och mer beroende av hjälp med allting känns det som. Jag får oftast hjälp av min bror på lördagarna. Men en dag som denna, när han är för trött för att hänga med, och jag själv får åka och underhålla mamma blir det ibland för mycket för mig. Jag känner okets tyngd på mina axlar och hur ensam jag är och kan inte hindra tårarna som börjar rinna ner för mina kinder på väg i bilen. Det är knappt jag kan samla mig när jag kliver över tröskeln till mammas lägenhet. Jag känner hennes beroende av mig som en nästan omöjlig börda att bära. Varför ska bara jag bära denna börda? Varför kan jag inte få mer hjälp utan att behöva be om det? Hon har ju hemtjänst men så här i semestertider är det många vikarier som inte vet hur man ska "hantera" mamma. Då får jag höra klagolåten om hur inkompetenta alla är och hur hon vill slippa dom. Och jag får fruktansvärt dåligt samvete. Gör jag inte tillräckligt? Vad mer kan jag göra? Hur ska jag orka? Nu har jag inget eget liv vilket är tur i detta fall. Men jag kanske skulle behöva ett eget liv? För att orka fortsätta. Känns ibland som jag kommer gå under om det inte blir bättre. Hoppas det känns bättre snart för jag har börjat semester igår och skulle vilja njuta åtminstone en period av den innan det är dags att gå tillbaka till mitt energidränerande jobb.