Slutet närmar sig

Sitter på väg hem i bilen efter årets sista arbetsdag och känner överraskande en klump som växer i magen. Undrar först varför den dyker upp men kommer sedan på:
Jag har precis gått genom årsslutet för sista gången på mitt nuvarande arbete. Jag hatar verkligen dessa årsslut och all den negativ stress de innebär på grund av bristen på planering av säljsidan. Men på något sätt känns det otroligt sorgligt att aldrig få uppleva detta igen. Att aldrig få känna gemenskapen i galenskaperna med alla kollegor som liksom jag arbetar i ett kaos utan dess like de sista dagarna på året. Snart kommer vi alla strös för vinden för att kanske aldrig ses igen. Vissa kommer jag sakna något fruktansvärt. När jag tänker på detta kan jag inte hindra tårarna från att rinna ner för mina kinder och känna en hopplöshet inför vad som komma skall. Jag har sagt det förr och säger det igen: JAG VILL INTE!

Think I better däns now!

Gå gå gå!

Jag har kommit på att min grej är att gå. Jag älskar att gå! Då försvinner allt runtomkring. Min skalle rensas på allt skit, all stress, alla farhågor, allt. Jag hade en "session" för ett par veckor sedan där jag började gå en promenad. Rätt som det är "vaknar" jag och upptäcker att jag gått i nästan 3 timmar utan att jag märkt av det. Likadant var det idag. Efter att jag kommit hem från handling av julmat med mamma och bror (handlingen från helvetet med hela Sverige i samma affär), parkerar jag bilen, lämnar matvarorna hemma och drar ut på promenad. Känner nästan genast hur stressen bara rinner av. Trots att jag på väg hem tänker på allt jag behöver göra innan jag kan slappna av på Julafton, räcker det med bara ett par minuters promenad för att de tankarna ska försvinna och ersättas med ett totalt lugn. 2 timmar senare och jag känner mig renad.
Så jag har kommit på att detta är min grej jag behöver för att rensa skallen. Min vän har sin träning där hen får exakt samma resultat. Jag kan hålla med att träning har ungefär samma effekt på mig, men inte alls på samma sätt som en promenad. Jag är så glad att jag nu kommit på receptet äntligen! Här ska gås, för jag behöver rensa skallen på alla negativa tankar ofta så här i juletid. Vem behöver bli älskad när man kan gå bort det behovet? Inte jag!

Behövd

I dag tänker jag på varför jag jobbar som jag gör och ställer upp i vått och torrt trots att jag tycker andra ska visa samma anda för man får ju ändå inget för det. Det slår mig att en av anledningarna är nog att jag känner mig behövd och värdefull. Jag känner inte det utanför jobbet. Jag är inte behövd utanför jobbet, men på jobbet gör jag skillnad. Jag ställer upp när ingen annan gör det. Jag tar tag i saker när andra tycker det är viktigare att prata om vad som behövs tas tag i. Utanför jobbet försvinner allt behov av mig känner jag det som. Jag kan inget som ingen annan kan själv. Jag är inte en speciell person som någon är i behov av, min mamma undantagen. Jag har ingen familj som är beroende av mig. Men jag känner att företaget jag jobbar på till viss del faktiskt är beroende av mig. Och jag gillar det. Jag gillar att betyda något. Och ingen behöver säga att jag behövs, bara känslan att vara behövd ger mig den drivkraft jag har att år ut och år in jobba på det sätt jag gör. Oavsett om jag fått sparken eller inte....

Ny favvo!

Jag vet att jag är usel på inlägg till denna blogg men jag vägrar släppa den. Någon gång ska jag väl få in det i dagsrutinen att få ner mina tankar och vad som händer i mitt liv. Till dess bjuder jag på saker lite då och då. Som nu! Här kommer ny favorit. Njut!

Dags att sluta träna?

Jag tror jag börjar bli för stark. Kommer hem efter träningen idag och börjar tokstäda. Avslutar städningen med att dammsuga. Allt är frid och fröjd tills: PANG! Helt plötsligt står jag med endast handtaget i handen. När jag försökte vända dammsugaren tar jag i lite mer än vanligt och det pallar tydligen inte plasten i handtaget. Så då blir det till att köpa nytt i veckan. Antar att det inte finns handtag som reservdel. Eller så kostar det väl som en ny dammsugare. Sen är det dags att duscha. Efter duschen börjar jag använda en fotfil där det givetvis också säger PANG och den går av på mitten. Får sluta träna helt enkelt eller bara köpa saker som är gjorda av stål.

En annan

gammal favorit som fortfarande får tårarna att trilla nerför kinderna är denna.
Kan fundera på om det är låten eller temat som gör att jag reagerar som jag gör. Varje gång jag hör låten. Utan undantag.

Håller än

Efter en massa år har jag upptäckt att denna låt fortfarande håller och är lika bra som när den kom.

Är det ok?

Är det ok att leva i det förgångna? Är det ok att önska sig tillbaka till den tid som varit? Är det ok att jag vill vara i ett annat år, på en annan plats tillsammans med en viss person? Får jag drömma om att uppleva vissa stunder igen, som jag vet att jag aldrig kommer få uppleva igen? Får jag vara avundsjuk på småbarnsföräldrar, par som handlar helgmat tillsammans eller människor som har träffat en som älskar dom tillbaka? Eller ska jag inte plåga mig själv? Ska jag försöka leva i nuet och förlika mig med mitt kvarvarande liv som kommer bli mer och mer ensamt och isolerat? Är det ok att ställa mig dessa frågor? Jag bara undrar...

Favorit

Sorg

Jag fastnade för en person och hennes åsikter i går. Jag satt och tittade på Skavlan och en av gästerna var en dam som hade förlorat sin mångåriga livskamrat. Hon berättade bland annat att hon fortfarande hade kvar hans saker i deras hem. Paraply i hallen, en kofta i en garderob och så vidare. Hon sa även det som jag fastnade så för och håller helt med i: Hon förstod inte de personer som säger att man ska komma över sorg. Hon ville inte komma över sin sorg utan bara leva med sorgen i stället. Detta är en åsikt jag alltid haft själv, men jag har trott att jag var rätt ensam om den! Min sorg handlar inte om döden men jag har fått råd om min sorg som också handlar om att komma över den och hitta lycka någon annanstans. Jag förstår inte det rådet överhuvudtaget. Jag vill bara lära mig leva med min sorg. Den gör fruktansvärt ont varje dag men på något sätt fortsätter jag ändå leva så gott jag kan. Det är det enda jag vill.

Ord

Ibland behövs inga ord för att säga något.

Ólafur Arnalds - Near Light

Baktung simmare?

Var alltför länge sedan denna blogg innehöll tips på musik.
Här kommer länk till min senaste upptäckt som fått mig att fundera över mitt eget liv.
Mange Hellberg "Simma eller sjunk"
Jag tycker jag själv valt att simma men det känns för det mesta som att jag sjunker.

Ett ok är ett ok är ett ok

Ibland påminns jag om hur ensam jag egentligen är i mitt eviga kämpande att försöka hålla min mamma vid gott mod. Jag åker ju varje lördag ut med henne för att handla. Detta för att hon ska komma ut överhuvudtaget. Hon blir mer och mer orkeslös men hur jag än försöker lyckas jag inte få henne att bli mer aktiv. Snarare tvärtom: hon blir mer och mer beroende av hjälp med allting känns det som. Jag får oftast hjälp av min bror på lördagarna. Men en dag som denna, när han är för trött för att hänga med, och jag själv får åka och underhålla mamma blir det ibland för mycket för mig. Jag känner okets tyngd på mina axlar och hur ensam jag är och kan inte hindra tårarna som börjar rinna ner för mina kinder på väg i bilen. Det är knappt jag kan samla mig när jag kliver över tröskeln till mammas lägenhet. Jag känner hennes beroende av mig som en nästan omöjlig börda att bära. Varför ska bara jag bära denna börda? Varför kan jag inte få mer hjälp utan att behöva be om det? Hon har ju hemtjänst men så här i semestertider är det många vikarier som inte vet hur man ska "hantera" mamma. Då får jag höra klagolåten om hur inkompetenta alla är och hur hon vill slippa dom. Och jag får fruktansvärt dåligt samvete. Gör jag inte tillräckligt? Vad mer kan jag göra? Hur ska jag orka? Nu har jag inget eget liv vilket är tur i detta fall. Men jag kanske skulle behöva ett eget liv? För att orka fortsätta. Känns ibland som jag kommer gå under om det inte blir bättre. Hoppas det känns bättre snart för jag har börjat semester igår och skulle vilja njuta åtminstone en period av den innan det är dags att gå tillbaka till mitt energidränerande jobb.

Svineri

Ibland visar jag mig verkligen från min värsta sida. Egentligen har jag mått rätt bra senaste tiden men som vanligt ska jag se till så det inte varar. Vi är ute och fikar och har det trevligt med att äta tårta som en tacksam kund skickat till gruppen. Då får jag helt plötsligt för mig att låtsas skälla på en person vid bordet. Både hon och resten av personerna runt bordet blir helt tysta. Jag försöker göra "skämtet" lite lättsammare men det går inte alls. Och jag känner mig nu, med all rätt, som världens största gris. Jag fattar inte vad som far i mig ibland. Jag vet ju att jag vill vara rolig men det blir bara så satans fel. Jag gick direkt efter fikat in till mitt offer och sa förlåt men det räcker inte. Jag är kanske en elak människa i grunden och det kommer väl fram när jag är som mest avslappnad och trivs som mest. Fy fan jag vill bara ta bort mig själv från jordens yta. Skäms som en hund! Ta bort mig!

Kattvakt

Jag har blivit med katter en vecka. Ett par kompisar på jobbet har åkt på en bröllopsresa i en vecka och jag erbjöd mig att vara kattvakt under tiden de var borta. För en kille som aldrig haft husdjur i hela sitt liv, ja förutom en vandrande pinne när jag gick i högstadiet, så har det varit väldigt pirrigt innan själva vakten började. I går så kom de då med sina två katter och hittills är det hur lugnt som helst. De har mest legat på ställen i lägenheten jag inte ens visste att man kom åt. T ex i dag efter min vanliga lördagsutflykt med mamma och bror, kommer jag hem och ser inte ett spår av dom. Letar och letar utan att ens höra något från dom någonstans! Märker att en låda i bokhyllan är lite utdragen. Tänker då att: Ja någon av dom lyckades väl få ut den lite inatt hur nu det gick till. Så jag skjuter in den igen och sätter mig i soffan lite orolig för var de är trots att allt är stängt i lägenheten. Men så ser jag att lådan är utdragen igen och DÅ börjar jag undra. Vad tusan, de kan ju inte ligga i lådan? Så jag drar ut den helt plus lådan ovanför, och mycket riktigt! Bakom lådorna ligger de och kurar och stirrar på mig som den främling jag är. Annars är de väldigt lugna för att vara vildar enligt deras husse och matte. Kan inte låta bli att vara orolig att något är fel när de är så lugna och skygga. Men försöker intala mig att de håller på att känna in sin nya omgivning och dess tillfälliga vakt. Har haft dom sedan snart 24 timmar och det ser inte ut som de ens ätit eller druckit under denna tid. Men intalar mig själv att även det kommer när de känner sig mer hemma. De har använt sin kattlåda en hel del så den delen fungerar i alla fall. Jag hoppas vi snart kommer bättre överens så vi kan leka lite och att deras aptit och törst återvänder.

Bottenlöst

Det är "lustigt" hur marken helt plötsligt kan försvinna under fötterna, och jag bara faller handlöst ner i hopplöshetens mörker. Först förstår jag inte varför. Men nu när jag sitter där jag tänker som bäst (Exakt! På toan) slår det mig: det är ju inte så konstigt alls! Det är midsommar och det har hänt en del runtomkring mig på sistone. Ett par i min närhet gifte sig igår. Min bästa kompis har åkt till släkt och vänner för att fira midsommar. Idag kom en kollega till jobbet med sin nyfödda bebis. När jag var och handlade var jag givetvis omringad av alla gäng med människor som handlade till alla fester de ska till i morgon. Själv ska jag visserligen hem till bror min som fyller år idag (Grattis på 20-års dagen!! Plus några år...) tillsammans med mamma. Men sen? Tillbaka till ensamheten. Det känns som jag ska gå sönder. Så ont gör min önskan att ha en egen familj. Ondare gör vetskapen att jag aldrig kommer få en. Det är så jävulskt orättvist! Och jag tänker: Vad är det då för mening?

Dagens citat

"It's so easy to laugh it's so easy to hate it takes guts to be gentle and kind"

Så sant som det är skrivet...

Lyckorus

Hela dagen har jag gått i ett eget litet lyckorus, när jag promenerat genom stan och runt hela Kungsholmen. Detta beror på gårdagen, då jag var utbjuden till skärgården för att fira världens härligaste barn som fyllde 5. Det blev en dag fylld av intryck. Idag när jag försöker få ordning på alla, kan jag lugnt konstatera att så mycket som hände igår händer inte på ett normalt år i mitt liv! Det börjar med att jag kör vilse på vägen ut till stället där jag ska bli hämtad med båt. Väl på upphämtningsplatsen väntar jag på bryggan och inom kort kommer en härlig uppenbarelse! Mamman till födelsedagsbarnet med mormors hund i fören, kommer farandes med en väldig fart! Jag hoppar i, lika graciöst som ett kylskåp och blir anvisad en plats mitt i fören. Väl framme på ön, hoppar jag lika graciöst av båten och får genast en kommentar om att jag inte tar med mig förtampen (eller vad det nu heter. Märk väl att jag har bott i stadsmiljö i hela mitt snart 45-åriga liv så båtar och skärgård är jag minst sagt inte så erfaren av) så mamma får helt själv förtöja båten. Sedan följer en härlig välkomstkram av mormor som håller på att gunga med G som födelsedagsbarnet kallas. Även pappa till G kommer ut och hälsar med ett fast handslag och välkomnar mig ut till paradiset (som jag kallar deras landsställe). Efter en liten stund är det så dags för födelsedagstårta och kaffe. Vi njuter av den inomhus då vädret inte visar sig från sin bästa sida för tillfället. Jag tar en, i mitt tycke, stor bit tårta och trycker in i flabben på två röda som vanligt. Äta med andakt har aldrig varit min starka sida. Man kan tro att jag suttit i fängelse, för jag äter som om jag tror att någon ska sno maten om jag inte äter tillräckligt snabbt. Jag blir sedan "itvingad" 2 ytterligare bitar som inte är speciellt små. Men glad i hågen åker dom också ner i magen (ja passa på nu glupsker för på måndag är det slut!!). Under tiden öppnar G mina presenter och verkar rätt nöjd. Hon bläddrar i böckerna jag köpt länge och väl. Men nu är G lite trött och behöver sova middag, så medan pappa lägger henne Föreslår mamma och mormor att åka ut med båten och försöka få upp lite strömming. Normalt är det fel tid att fiska strömming mitt på dagen, men då det är så lugnt ska det vara bra fiske ändå, så vi åker ut en bit och sätter oss med våra krokar för att försöka få upp lite middag. Vi sitter ett bra tag utan att något händer, men helt plötsligt känner jag att det rycker i linan och ropar till! Lugnt börjar jag rulla upp linan, men mamma till G kommer direkt och börjar dra i linan med en jädra fart! Och upp kommer en liten firre som sprattlar för glatta(?) livet. Först får jag försöka kroka ur strömmingen, men som sagt, landkrabba som jag är agerar jag som en, ja fisk på torra land va! Men G-mamman tar med vana händer och krokar ur firren. Sedan sitter vi en stund till utan att få upp något mer så vi åker tillbaka. Väl tillbaka ska jag själv få äta min fångst! G-mormor rensar den med van hand, kryddar och har på lite ströbröd och så i pannan. Ett par minuter där och sedan direkt upp på en knäckemacka. Satan! Min första knäckemacka med egen och nyfångad strömming. Är nog det godaste jag ätit på jag vet inte hur länge! Och då ska ni veta att jag är verkligen ingen fiskkille. Får jag välja mellan kött och fisk när jag ska äta, blir valet i princip alltid kött. Men detta är svårslaget! Efter mackan står jag och njuter av utsikten en stund innan det är dags för ett nyvaket födelsedagsbarn att äta. Spagetti med köttfärssås står på menyn. Och då det var ett tag sedan jag åt är jag ju jättehungrig (OBS! Ironisk). Men två portioner går ner i maggen! Är det något jag kan så är det att äta, mätt eller inte. Efter en liten stund, med magen som en spärrballong, är det så dags för en kaffe efter maten. Och givetvis med bakverk till! Som tur är föreslår G-mormor en tur ner till bryggan för att hämta dagens tidning. Jag är inte sen att säga att jag vill med. Allt för att gå ner alla godsaker jag stoppat i mig. Så G-mamma, mormor, G och jag beger oss iväg på en prommis ner till bryggan. G som inte orkar gå hela vägen får sitta i en skrinda som jag drar och njuta av omgivningarna. Hon klappar händerna av glädje så fort hon ser något kul. Väl vid bryggan vill G kasta lite sten i havet. Jag hämtar några stenar som hon glatt kastar i. När båten kommer så visar det sig att de inte har med sig någon tidning, så vi får gå tillbaka med oförrättat ärende. Nu till dagens höjdpunkt, som jag önskar att alla fick uppleva: Väl tillbaka så går vi in till tomten bredvid för G ska hoppa i hoppborg med mamma! Mamma och G kliver in och börjar hoppa som galningar, och jag önskar alla fick höra G's skratt! Jag, G-pappa och mormor står utanför hoppborgen och kan inte göra annat än att tokskratta när vi hör G's glädjetjut och skratt! Och grejen med G är att när hon gör något roligt vill hon ALDRIG sluta. Och det får oftast mamma lida för. För ju mer mamma hoppar desto mer vill G hoppa! Vi står där, ja säkert en halvtimme, och G slutar aldrig att skratta och vill bara ha mer och mer och mer. Till slut så blir hon dock lite trött i mössan, så mamma lyckas sluta med hoppningen för att pappa ska kunna lägga G för natten, och det är dags för mig att bege mig hem. Efter en kram hejdå från mormor, sätter jag mig i fören på båten för hemfärd. Väl tillbaka i min bil och på väg hem sitter jag med ett enda stort leende. Den här dagen har också präglats av samma leende. Det är dagar som igår som gör livet värt att leva! Längtar redan till nästa gång jag får träffa det gladaste barnet i hela världen! Tack till G, G-mamma, G-mormor och G-pappa för en underbar dag!

Hat

Mina funderingar idag kretsar runt ordet i rubriken. Det är ett väldigt starkt ord och jag undrar vad det egentligen betyder? Hur ska man känna för att ha ett hat mot något eller någon? Anledningen till att jag funderar är följande: Det finns en person i min vardag som jag har upptäckt att jag känner, ja vad, för? Grejen är att denna person är en, vad jag kallar, ego-människa. Hon tänker inte på någon annan än sig själv. När det har varit diskussioner på jobbet om vad som görs fel och vad som kan göras bättre, har det alltid varit spegel utåt och ideer om hur alla andra utom hon själv kan ändras så att det blir bättre för henne. Detta har varit väldigt frustrerande men jag har på något sätt accepterat hennes tankesätt för jag har hela tiden haft tron att det faller tillbaka på henne själv. Men nu har det hänt en sak som gör att hon faller ytterligare i aktning hos mig. Jag ska dessutom tillägga att hon alltid har varit en som bollat sina ideer med de chefer gruppen har haft, i stället för att bolla det inom gruppen först. Vilket jag också kan acceptera, om nu chefen även tar in övriga gruppmedlemmars åsikter i frågan. Men nu har vi en chef som verkar ta det hon säger för en sanning som innefattar hela gruppen, och det gör mig fly förbannad! En sak man ska veta om mig är att jag tar mitt jobb på blodigt allvar. Jag kan skoja på jobbet, och helst så barnsligt som möjligt. Men när det gäller är jag råseriös och då finns det inte utrymme för skämt. Jag arbetar dessutom väldigt hårt, och är en driven person som försöker arbeta tillsammans med mina kollegor för att få det så bra som möjligt. Därför blir jag nu så upprörd när hon har gått till chefen och sagt att det är så lite att göra så hon blir galen. Detta tror ju nu chefen gäller för alla oss andra också, och därför försöker hon nu se till så vi får mer ansvar och uppgifter att ta hand om. Ytterligare ett tillägg är att min "kollega" i mina ögon inte är ett dugg driven i det hon gör heller. Jag sträcker mig till och med så långt som att hon hellre snackar än jobbar. Och när hon väl jobbar väljer hon omsorgsfullt vad hon ska jobba med och vad hon skiter fullständigt i att göra. Och detta är enligt mig den lägsta form av kollegor. Jag kräver ett lika stor ansvarstagande hos alla i min omgivning som hos mig själv. Så vad är det då jag känner för henne, är min fundering? Hat är det inte. Men jag har denna vecka upptäckt att jag blir irriterad när jag hör henne, jag vill inte ha med henne att göra och det är knappt jag orkar säga hej eller hejdå på dagarna. Men ta upp det med henne, säger ni då säkert. Och visst, det skulle jag försöka ta mig mod till att göra, trots min konfliktsrädsla, om det inte varit så att jag har ju själv inte fått höra det hon sagt till chefen. Jag har fått höra det från en tredjepart som fick det berättat för sig av henne. Och då skulle jag bryta ett förtroende om jag tog upp detta direkt, vilket är något jag bara inte gör. Så för tillfället kan jag bara bita mig i tungan och fortsätta hoppas att allt en dag exploderar i hennes ansikte och hon förstår vad hon ställer till med när hon beter sig som hon gör. Och jag får fortsätta fundera på vilken känsla jag har för henne: avsky, förakt...?

Extra baggage

Jag har genomgått en viktresa för ett antal år sedan. Innan resan vägde jag 120 kg den sista gången jag vägde mig. Från 2004 fram till hösten 2005 gick jag ner minst 30 kilo. Jag vägde som minst 90 kg. Jag var, med mina mått mätt, ruskigt vältränad. Höjdpunkten kom när jag lyckades ta mig genom vad som då hette St. Eriksloppet. En halvmara i Stockholm. I dag kan jag inte förstå att det var jag som sprang det loppet. I jävligt fisig takt i och för sig, men ändå! Sedan det loppet har jag sakta men säkert lagt på mig mer och mer igen. Jag har aldrig hållt på att väga mig, mest beroende på att jag varit så fet och vägt så mycket. Det hade inte förvånat mig om jag vägde 130 kg när jag vägde som mest runt 2004, innan jag beslutade mig för att sluta röka och leva mer hälsosamt. Sedan är jag en person evigt tacksam för att hon drog med mig på mitt första BodyPump pass (som jag kör än idag och tycker fortfarande är ruskigt kul) och "tvingade" mig börja springa. Tack M! Du vet inte vad det betytt för mig. Även efter min viktnedgång väger jag mig knappt alls. Senast jag vägde mig var säkert ett år sedan och då stod vågen på 95. Min aversion mot vågar hänger ihop med att jag nästan alltid varit fet. Jag ser mig fortfarande som den jag var för över 7 år sedan. Men jag tror att om vågen stod på 100 om jag vägde mig idag, skulle jag inte bli förvånad. Därför har jag nu bestämt att det får vara nog ett tag. Jag ska ge mig veckan som kommer, då jag ska vara ledig några dagar och då vill jag unna mig. Men sedan är det nog! Jag ska resa till Alicante på min semester och vill känna mig så bekväm jag kan med min kropp, och det innebär träning, mindre mat och inget godis! Detta från och med nästa vecka alltså. Jag har tagit beslut som detta flera gånger. Och jag vet att jag kan hålla det i alla fall en månad. Jag hoppas nu jag kan hålla det lite längre så jag känner mig, om inte smal, så inte lika fet när det är dags för semester. Jag tror min självbild hänger ihop med hur oföretagsam jag är när jag är ledig. Jag hoppas jag kommer våga mer på egen hand om jag känner mig i bättre form fysiskt än jag gör idag. Så om några dagar kör vi!!

Sångfågel

I kväll när jag sitter inne och kurar, och tittar ut på det eviga regnet som aldrig verkar ta slut, kommer jag att tänka på hur otroligt mycket jag önskar att jag hade en sångröst som t ex Donny Hathaway.
Jag kan fundera på varför en sådan som jag, som är så otroligt beroende av musik, inte begåvats med verktyg att arbeta med det? I kväll tänker jag mest på att om jag hade en sångröst finns det en person jag skulle vilja sjunga denna för: A song for you

Bokat!

Nu har jag säkrat semestern! Har idag varit inne och bokat en resa till Alicante under min semester.
9 härliga dagar blir det i en stad jag varit i men endast under en kort tid en kväll. Längtar till sol, bad och kanske ett par cervezas!

Klamra

När jag är på randen att trilla ner i min grop av bitterhet och uppgivenhet inför alla sakers jävlighet, försöker jag klamra mig fast vid allt bra som händer för att undvika att trilla i. Som igår till exempel. Eurovisionsfestivalen där Loreen vann överlägset! Det är i det stora hela en skitgrej, men för mig är det viktigt att glädjas åt en sådan sak. Jag satt där när hon sjöng och glädjetårar rann nerför min kind. För trots att låten spelats sönder och samman överallt, så till den grad att jag till och med stänger av radion när Euphoria spelas, fick jag ändå ståpäls av henne igår. Hon gjorde låten bättre än någonsin. När sedan rösterna trillade "vår" väg och man förstod när det var 6-7 länder kvar att rösta att det var klart, kände jag en stolthet och glädje för hennes skull. Och det är sånt här jag försöker klamra mig fast vid. Glädje för andra när det går bra för dom. Den här svenska avundsjukan förstår jag inte ett dugg av. Det roligaste jag vet är när det går bra för andra. Självklart är jag glad när något går min väg också, men nu när jag är i en period där självförtroendet är nere på botten är det svårt att se något bra hos mig. Då letar jag desperat efter något, vad som helst, att glädjas över. Allt för att ta bort fokus från mig själv och därmed trilla ner. För jag hatar den där satans gropen. Den blir bara djupare, mörkare, trängre och väggarna blir halare och halare att klättra upp för. Det är i dessa lägen fler vänner hade varit bra. Vänner som kan dra mig upp när jag själv inte orkar. För ibland kan jag undra om jag inte en dag bryter både ben och armar när jag trillar i, så jag aldrig tar mig upp igen.

Prommis och schlagerfest

En annan sak jag ägnar en hel del tid åt på helgerna är att promenera. I dag t ex har jag varit ute på min vanliga prommis runt den finaste stadsdelen i Stockholm: Kungsholmen. Och i kväll är det dags för schlager i Baku! Jag har bestämt mig att följa vad många kompisgäng och familjer gör: Jag kommer bänka mig framför tv'n med chips och dricka, fylla i mina betyg på de olika bidragen i tidningen och högljutt skrika ut hur alla suger utom det svenska bidraget förstås. Och till slut lova mig själv att aldrig titta på skiten igen då det är ett värdelöst bidrag som vinner som vanligt. Denna gång förmodligen gummorna från Ryssland. Som vanligt kommer man bli påmind att det numera handlar om allt annat än musiken i denna tävling. Enda skillnaden mellan mig och så många andra ikväll är just det att jag som vanligt är ensam...

Tankekraft

Tänker vidare på det här med tankens kraft och hur tankar kan få oss att agera. Jag känner mig väldigt labil för tillfället. Ena stunden trivs jag med livet och tänker att: Det här är livet! Senast i dag faktiskt när vi satt några arbetskamrater och åt en salladslunch ute i solen. Jag och en arbetskamrat hade tränat nere i företagets gym och sedan satte vi oss och åt varsin sallad med en tredje kollega som väntat på oss. När jag ätit upp min sallad och satt och smälte maten i solen och blundande kände solens strålar värma mig, kände jag mig helt tillfreds med tillvaron! Så här vill jag ha det jämt, tänkte jag! Slappa i solen och bara njuta. Men så finner jag mig senare på dagen på väg hem i min bil och tankarna som då dyker upp är: Jaha, då är det rutin 1A som gäller som vanligt. Iväg och handla helgmat, hem och tvätta och diska, läsa tidningen, titta på tv och till sist gå och lägga sig och läsa innan John Blund kommer på besök. Ensam. I morgon till mamma för att handla. Och på söndag iväg och träna kl 12. Samma sak varje helg. Och alltid ensam. Eller bror är ju med till mamma, men annars är jag hela tiden ensam. Jag har ingen vän att umgås med. Jag har ingen käresta att dela mina bekymmer och glädjeämnen med. Jag har egentligen ingenting. Och den sorgen är svår att hålla i schack ibland. Ibland vill jag ställa mig upp och skrika ut hela min uppgivenhet, bitterhet och längtan efter det jag aldrig kommer få. Och alltid kommer samma fråga: Vad är det för fel på mig som är så ensam? Varför har jag inga vänner? Varför har jag inte en flickvän/fru? Vad är det för fel på mig? Vad är det för fel på mig?

Inveckling

Är det motsatsen till utveckling? Kom på mig själv idag att jag vet inte om det är så bra att stanna kvar på mitt jobb till sista dagen. Alla vi som är kvar har ju fått ett slutdatum. Jobbar vi till detta datum kommer vi få en säck pengar som ett tack och hej för att ni stannar tills skeppet sjunkit till botten. Men jag gillar inte den jag måste bli på grund av det. Alla vi som är kvar är ledsna för att det blivit som det blivit. Därför orkar ingen vårda arbetsrelationer eller stötta någon annan i den svåra tid som nu är. Sedan finns ju de som är ego av naturen och ändå skiter i andra än sig själv. Jag älskar att arbeta tillsammans med människor mot ett gemensamt mål och genom samarbete komma fram till effektiva arbetssätt. Och dessutom genom samarbete så har jag så mycket roligare på jobbet. Jag vet inget bättre än att hjälpa andra, både på och utanför jobb. Jag lever upp när jag kan vara nyttig för en annan människa. Men i alla fall. Genom att samtliga blivit mer och mer ego har jag själv blivit tvungen att aktivt tänka om. Jag tvingar mig själv att tänka mer på mig och mitt och skita i andra. Genom detta tankesätt håller jag mig någotsånär vid mina sinnens fulla bruk tror jag. Jag vet att jag kommer gå under om jag försöker förstå mig på andra människor som helt slutat bry sig om andra än sig själva. Samtidigt undrar jag: Om jag nu blir bättre och bättre på detta nya tankesätt, Tänk om jag inte kan bli mitt vanliga jag på mitt, som jag innerligt hoppas jag får, nya jobb? Tänk om jag stannar kvar i mitt egotänk och blir som de människor jag faktiskt avskyr: Människor som endast är intresserade av sig själva. Människor som aldrig tar in andra människors åsikter eller värderingar. Människor som aldrig kan erkänna ett misstag eller en felaktig åsikt. Hemska tanke! Jag vill aldrig bli sådan. Jag vill hela tiden fortsätta utvecklas som människa genom att lära mig av andra. Jag hoppas mitt nya tänk alltid är medvetet och aldrig sätter sig i ryggmärgen för då är jag illa ute.

Vara eller icke vara

Jag går fortfarande och funderar om denna blogg och dess vara eller icke vara. Jag gillar idén med den och det jag i mitt huvud vill göra av den. Men för tillfället har jag en blockering i huvudet som gör att jag inte kommer på ett enda inlägg. När jag inte hade denna blogg dök tusen saker upp som jag ville skriva ner. Men nu sitter jag alltså och kan inte skita fram ett enda hur jag än stånkar och stönar. Sedan är det ju så att jag inte kan skriva ner precis allt jag vill heller. Någon censur finns alltid i bakhuvudet. Men jag har i alla fall bestämt mig för att den ska finnas kvar. Jag tror och hoppas att jag så småningom kommer igång ordentligt och får fart på skrivandet. Till dess att det sker får alla ni miljontals (skrattar gott för mig själv åt min ironi) läsare hålla till godo med mina sporadiska men ack så intressanta funderingar och tankar.

Frispel

Idag har jag bara en fråga: Vem kontaktar man för att få leva om sitt liv och faktiskt leva ett liv jag nu bara drömmer om och är bittter för att jag inte fick?

Sista kapitlet

Jag har ju fått kicken från mitt arbete då ledningen kommit på att kvalitet och kompetens inte är så viktigt men pengar däremot! För att spara ska vi stänga ner verksamheten nästa år för flytt till billigare länder. Redan nu har många fått sluta och det märks i våra två stora hus vi jobbar i, där över 700 personer en gång tillbringat sin arbetstid. Nu har ett helt hus på 4 våningar i princip tömts. Ibland så går jag över dit och går runt i de lokaler jag själv en gång satt. Senast idag gjorde jag det. Jag brukar inte tänka så mycket på ödsligheten, då jag mest går dit för att uträtta mina behov i lugn och ro, men just idag slog det mig hur jävla sorgligt det är egentligen. Här har jag tillbringat de senaste 11 åren och min största utveckling som människa och arbetare har skett här. Jag har träffat vänner för livet här. Personer jag tyckt om och aldrig kommer träffa igen har jobbat här. Jag har haft de roligaste stunder i mitt liv här. Och nu ska det snart ta slut. JAG VILL INTE!!!

På tal om att stanna

Så finns det ju åtminstone två till ballader på temat som jag hoppas alla upptäckt. Om inte får ni chansen här: Hurts med Stay, Anders Ekborg med Stanna. Dessa låtar blir ju inte sämre av att texten betyder något för mig heller. De är riktade till en person där ute som vet vem hon är. Jag kommer för alltid hoppas att vi möts igen och att vi en dag... en dag.......

Svag

Jag vet inte vad det är som gör att jag är så svag för låtar som t ex Erik Hassle och hans nya "Stay". Länk kommer här Stay med Erik Hassle. Texten har betydelse för att göra upplevelsen starkare för mig (=tårar i ögonen). Men det är stämningen i alla dessa ballader som gör det. Han kan lika gärna sjunga bajs hela tiden och jag skulle fortfarande få rysningar när jag lyssnar. En sak däremot jag aldrig blir nöjd med är svulstigheten. Jag sitter varje gång jag hör en ballad som berör: Svulstigare! Det ska vara svulstigare! Men en sak är säker: Svulstiga ballader är nog det som bäst kännetecknar Magne-musik! Och än så länge har ingen kommit i närheten av den svulstighet jag vill ha.

Enkelspårig

Idag har jag bara en tanke i huvet:
Jag är så glad att jag får träffa M igen!!!

Jag, mig och mitt del 5 och sista

Då ska jag väl äntligen ta mig till dags dato. När jag pratade med Håkan, som var distributionschef, bestämdes att jag skulle komma till företaget och träffa gruppen jag eventuellt skulle jobba med. Väl där fick jag även träffa två personer som skulle lämna den grupp jag skulle ingå i. Det enda jag minns är att den ene av dom, Henke, talade sig varm om de föreningar de hade på företaget. De fanns en vinklubb, en whiskyklubb och så hade de pub varje månad. Man kan lugnt säga att det visade sig att det var ingen slump att det var just dessa saker han tog upp... Annars så minns jag bara att en person kom in mitt under min intervju och skulle visa en ny kartong som skulle införas. Jag hälsade på honom och det han frågade mig direkt var om jag kom från Stockholm eller Norrland. Det fanns liksom ingen annanstans jag kunde komma från tydligen. jag fick dessutom känna på den nya blåa kartongen och, ja, det var en kartong. Jag kom inte på något annat att säga än att den verkade bra. Annars minns jag inte så mycket från intervjun på grund av den oerhörda nervositet jag led av. Till min stora glädje fick jag jobbet efter ett par besök till där jag fick göra tester och prata löneanspråk. Trots att jag bara varit på tre företag sedan jag slutat gymnasiet kan jag lugnt säga att som St. Jude Medical var när jag började kan det inte finnas många andra som slog dom vad gäller personalpolitik. De satsade verkligen på oss anställda de första åren och visade att vi var värdefulla. Därför tänker jag, i det läge jag nu befinner mig, att det är ju fan att jag inte gjorde något eller reagerade när jag märkte vartåt det barkade. En sak jag alltid tyckt är att det värdefullaste ett företag har är sina anställda. Kunder i all ära, det är ju de vi jobbar för vilket jag tycker säger sig själv, men om man inte har glada anställda som trivs och känner sig respekterade, då kommer man inte ha glada kunder heller. För att sammanfatta ska jag nu dra en del av allt som försämrades under åren. Och, märk väl, detta var inte för att det gick dåligt! Tvärtom. Företaget växte så det knakade och ökade antalet anställda oerhört från år till år. Men som ordspråket säger: Mycket vill ha mer. Det som tagits bort under åren är: Vårbrännboll, drakbåtsrodd, pub och sommarfest. Så att jag blev så förvånad när det för nästan exakt ett år sedan meddelades att vi skulle lägga ner verksamheten i Sverige, är faktiskt rätt konstigt med tanke på alla försämringar som skett på slutet. Jag har nu anställning fram till Oktober nästa år och hoppas verkligen jag innan dess hittar ett nytt jobb jag känner att jag vill vara på och trivas med. Det är en epok som går i graven och jag har gått genom så otroligt mycket under alla snart 11 år jag varit där. Några saker som förändrat min livsstil helt har skett sedan jag började på SJM: Efter att ha varit ute en hel del med Henke och supit för att åka till jobbet skitbakis och illaluktande i flera år bestämde jag mig för att jag måste ändra på mig för att må bättre plus att det fanns en annan vacker anledning. Jag slutade röka, jag började träna (och här kan jag tillskriva min bästa vän jag någonsin haft, äran för att jag lyckades börja träna och inte lade av efter en kort stund vilket varit fallet tidigare år) och gick ner minst 30 kg på ett år, jag träffade som sagt den bästa vännen jag någonsin haft och sist men inte minst har jag även mött kärleken i mitt liv genom jobbet. Tyvärr på grund av omständigheter blev det aldrig vi. Jag har vuxit så otroligt som människa och lärt känna mig själv på ett sätt jag aldrig trott. Jag har träffat personer jag hoppas jag aldrig behöver släppa kontakten med, trots att jag vet att det är så lätt. Men den enda som kan förhindra att det sker är jag och jag hoppas verkligen jag lyckas med det. Nu är vi då framme vid nutid i mitt liv, så låt min blogg ta sin början! Det är meningen att den ska handla om tankar, funderingar och händelser i mitt liv. Och så om min stora kärlek musik förstås.

Vissa kvällar

kan jag finna mig själv gråtandes över det som aldrig blev i mitt liv. Jag vet exakt hur jag skulle bli lycklig, men vet samtidigt att jag aldrig kommer få uppleva det. Undrar varför det är så att jag börjar gråta och inte kan sluta. Denna vetskap tänker jag på flera gånger varje dag utan att jag börjar gråta.
Att jag inte vill gråta över det spelar ingen roll. Det gör det nästan värre.
Det enda jag vet med bestämdhet är: Livet är fan inte lätt! Inte ens om man som jag inte tycker man har något.

Jag, mig och mitt del 4

Då ska vi väl få till en avslutande del så vi kommer till dags dato i mitt, hittills, rätt besvikna liv.
Vi är nu i år 1986 och min första dag på Allen Bradley. Det är en hypernervös sensommardag i Augusti när jag kommer in på kontoret, beläget i ett gammalt bussgarage i Enebyberg. Anledningen att det ligger i Enebyberg är ett skäl som ska återkomma senare i mitt liv, nämligen att dåvarande chefen bor i närheten. Ingegerd, som är den som lärde upp mig, ska flera år senare komma med kommentaren att jag i princip inte sa ett ord de två första veckorna. Något som kanske förklarar exakt hur blyg jag var. Jag ska ta hand om lager och order helt själv, då Ingegerd ska gå över mer till innesäljare. Utan att gå in i detalj på exakt vad jag gjorde så kan jag säga att jag hade aldrig fått så bra självförtroende som jag har när det gäller mitt yrkeskunnande, om det inte vore för denna tid där jag fick lära mig mycket på egen hand och själv komma på rutiner för att effektivisera mitt arbete. En sak däremot som låg mig mycket till last i mitt jobb, är min rädsla för småkryp. Lagret låg i själva garaget och där fanns det en del janne långben spindlar. Problemet var de dagar jag såg en på väg till eller från lagret. När det hände så gick jag helt sonika inte ner till lagret igen den dagen. Som tur var hade vi inte leveranser varje dag utan såg jag en spindel var det inte hela världen om det inte gick iväg något den dagen. Efter ett bra tag ensam på min position hade företaget växt så mycket att jag inte räckte till. Då fick jag in en kille som hette Stefan att hjälpa mig. Vi hade jädrigt kul ihop kommer jag ihåg. Bland annat fick vi en gång åka ner till Skåne för att hämta en säljares företagsbil som skulle upp till Stockholm för att bytas in mot hans nya bil. Vi flög den gången till Växjö, där säljaren skulle hämta upp oss. Och det här har varit den värsta flygresan i mitt liv och var nog den som startade min flygrädsla. Det var blåsigt denna dag och vi flög i ett litet propellerplan som tog 20 personer tror jag (kan ha varit många fler men det var i alla fall ett litet plan). Allt var frid och fröjd fram till tio minuter innan vi skulle landa. Då blev det turbulens utan dess like! Stefan och jag hade suttit och skojat som bara den fram till detta, men vi blev med ens helt tysta. Precis innan planet skulle landa så flög det in riktigt snett, men rätade upp sig precis innan det tog mark. Jag höll verkligen på att göra i byxan och har nog aldrig varit så rädd! Tack och lov att vi skulle köra bil hem senare. Väl i Växjö fick vi följa med på några kundbesök innan vi åkte till hotellet vi skulle bo på i Helsingborg. Väl där bestämde vi oss för att gå ut, trots att vi skulle på två tidiga kundbesök dagen efter innan vi skulle köra säljarens bil hem. Men, dum som man var i sina yngre år, gick vi ut och satan vad vi fick lida för det dagen efter. Vi var på PLM i Malmö för att titta på deras produktion av burkar. Mådde så dåligt och inte blev det bättre av ljudnivån inne på fabriken. Vi var nog alldeles blå i ansiktet båda två där vi gick omkring och försökte lyssna och inte tänka på att man behöver kasta upp. Allt gick bra till sist och det var två slagna killar som kom tillbaka till Stockholm. Men inte lärde man sig av sina misstag direkt. Kommer ihåg en julfest också där vi, i stället för att gå hem efter middagen, givetvis skulle dra vidare till någon nattklubb. Jag var väl hemma typ 4, medan Stefan kom hem strax innan det var dags att åka till jobbet. Jag kom bra trött till jobbet men det var ingenting mot Stefan som fortfarande var full. Den dagen turades vi om att vara på lagret och sova. När Stefan väl nyktrade till mådde han inte speciellt bra, så för hans del blev det en del toabesök under eftermiddagen. En annan person som betydde mycket för mig under denna tid var Anki, ekonomitjejen som började en tid efter mig. Första gången jag såg henne satt vi och fikade och hon kom in för en intervju med kontorschefen. Då ställer sig en av säljarna upp, hälsar på henne och säger: Jaha, visa oss vad du går för då! Och jädrar vad synd jag tyckte om henne då. Hon visste inte vad hon skulle säga. Men då säger Ingegerd till säljaren att inte vara dum och att Anki inte ska bry sig om honom. Som tur var så lyckades hon samla ihop sig för hon fick jobbet. Min bästa kompis började när företaget köpte upp ett annat. Den svenska flilialen hade två personer som då fick flytta in till oss. Första tiden måste ha varit jobbig för Sören och Odd, som dom hette. Då deras verksamhet skilde sig från vår, fick de sköta sig själva i en annan del av kontoret, så de hade inte så mycket kontakt med resten av oss i början. Detta blev sakta men säkert bättre, då företaget växte och vi fick flytta runt folk till fler rum på kontoret. Det blev så till slut att jag och Stefan fick flytta till delen där Sören och Odd satt. På det sättet lärde vi känna varandra och Sören och jag blev mer och mer kompisar. Tyvärr har vi tappat en hel del kontakt på senare år, vilket jag tycker är jättesynd. För att snabba på skeendet lite kommer jag nu snabbspola framåt en del. Vi växte efter ett tag inte i den takt som önskades, vilket gjorde att Allen Bradley i Danmark fick ansvaret för nordiska organisationen, i ett försök att växa mer. Vi fick alltså en ny chef från Danmark. Danska är inte det lättaste språket att förstå, men jag kom på att satt man bara och lyssnade en kvart så kom man in i det och fattar mer och mer. Danskarna fick fart på oss och vi började växa mycket mer än tidigare. Vi behövde till slut flytta till större lokaler och då hamnade vi i Akalla. Stefan slutade för att börja inom försäljning. Jag fick en ny medarbetare i Thomas som var om möjligt ännu blygare än jag. Han fick hjälpa mig med order och lager under en period. Efter ett tag räckte inte heller vi två till utan vi behövde fler. Först kom Susanne, sedan Janne som fick ta hand om lagret och även Jocke som hjälpte honom. Andreas var också en kille som hjälpte till både med ordrar och på lagret. Under denna period var jag logistikchef utan att egentligen vara logistikchef. Allt jag kunde hade jag ju lärt mig själv! Jag var verkligen inte ett chefämne på denna tid så jag visste inte alls hur jag skulle bete mig. Detta märktes också då företaget till slut fick anställa en riktig logistikchef. Detta sattes igång utan att riktigt meddela mig att det var detta man gjorde. En sak jag fått lära mig i mitt liv är att det är tydligen väldigt svårt att vara rak och ärlig som chef. Man vill väldigt gärna smyga in diverse förändringar och hoppas att det inte ska märkas av de anställda? Jag förstår verkligen inte hur man tänker som chef ibland. Något jag säkert kommer återkomma till. Tiden i Akalla var den mest framgångsrika för företaget. Det anställdes folk till höger och vänster. Och det är en annan sak jag märkt då jag jobbat i två företag som växt så det knakat. Mitt i växtvärken så glöms personalen bort. Detta gör att de guldkorn man hittar, som gör företaget till det det är, tas inte om hand på rätt sätt och därigenom lämnar de också efter ett tag då de inte känner att de får den uppmärksamhet och belöning de förtjänar. Två av de personer som verkligen glömdes bort var Jonas och Björn. Två nyutexaminerade tekniker som var riktigt duktiga. Men de var också unga och då tror man tydligen som äldre chef att de inte förtjänar att behandlas som vuxna ibland. De ska vara tacksamma att de har ett jobb! Jonas blev för övrigt en riktigt bra musikkompis! Vi lyssnade på samma sorts musik. Vi gick på en hel del konserter tillsammans, däribland Monster Magnet på fryshuset, som var riktigt bra! Vi gick också på Marilyn Manson på hovet en gång tillsammans med en annan från jobbet, Pontus. Detta var då han släppt Mechanical Animals. Vi övertalade Pontus att komma med och sa att det inte är så skränig musik. Och faktum var att Mechanical Animals inte var så skränig som hans tidigare alster utan mer glamrockig. Men konserten blev ju givetvis lite mer skränig än glamrockig. Pontus stod ut en halvtimme sen var han tvungen att gå för han orkade inte lyssna längre. Vi tokskrattade men sa att vi skulle höra av oss efter konserten så kunde vi ta en öl efteråt. Denna konsert skrattade vi gott åt en bra tid efteråt. Tyvärr slutade Jonas då han helt enkelt inte fick tillräckligt bra betalt hos oss. Han gick till en konkurrent och flyttade till Helsingborg. För övrigt den enda staden utom Stockholm, jag skulle kunna tänka mig att bo i. Min bästa chef hittills hade jag här också: Anders. En sak som sitter kvar i minnet var att han varje gruppmöte frågade hur var och en i gruppen mådde och menade verkligen frågan. Han ville veta! Men som de flesta andra, tröttnade han också på behandlingen han fick och att han inte fick gehör för sina ideer. Innan han slutade skulle han lämna över till nästa chef: Maria. Och då gick jag från den bästa chef jag haft till den sämsta chef jag haft. Hittills. Bara en sådan sak att när hon hade första gruppmötet sa hon: Ja, Anders frågade ju hur ni mår så det måste väl jag också göra. Härlig början va? Jag har råkat ut för så många människor som gör saker bara för att de tror det förväntas av dom. I stället för att bara agera som man själv tror är bäst. Förstår inte sådant tänk. Om man inte är sig själv kommer det aldrig bli bra i slutändan. Jag vantrivdes mer och mer under Maria's chefsskap. Till slut så tröttnade en av de jag jobbade närmast med och sade upp sig. Jag kommer ihåg hennes sista dag och hur ledsen jag var. Vid den här tiden hade det dessutom beslutats att vi inte skulle ha något lager kvar utan det skulle centraliseras och skickas ut direkt från ett centrallager. Så jobbet blev tråkigare och mindre omväxlande. Men så kom ett samtal som skulle förändra mitt liv och bli en av händelserna som format mig till den jag är idag. En självsäkrare man som tar för sig mer och vet sitt värde. Hon som slutade ringde och sa att de behövde en person på hennes nuvarande arbetsplats. Om jag var intresserad skulle jag ringa chefen och boka möte. Han skulle vänta på mitt samtal. Efter att ha funderat i några dagar bestämde jag mig och slog telefonnumret jag fått: "Håkan" svarade det i andra änden...

Ny upptäckt

Blir lika glad varje gång jag upptäcker ett nytt band. Nedan finner ni en länk till min senaste upptäckt. Inget som är släppt nyligen men värt att uppmärksammas! Riktig Magnusmusik som någon skulle uttrycka det.
Secondhand Serenade "It's not over"

På allmän begäran del 2

På hösten förra året kom jag att tänka: Shit! Det kanske var sista gången jag hade chans att se Thåström också! Man vet ju aldrig. Dels är han ju lite till åren och han har alltid gått sin egen väg och kan mycket väl bestämma sig för att inte ge fler konserter. Men till min stora förtjusning ska han släppa nytt i början på 2012 plus ge sig ut på en ny turné, läser jag i tidningen på senhösten. I Stockholm ska han till och med köra 4 dagar i sträck, vilket gör att chansen att till och med få bra plats är god. Och som lök på laxen ska konserterna dessutom hållas på Cirkus. Mitt favvoställe när det gäller konserter. Såg Moneybrother där för ett par år sedan, och blev imponerad av vilket bra ljud det var i lokalen. Har även sett Kristina från Duvemåla där. En riktigt stor upplevelse det också. Jag bokade biljett till den sista kvällen han skulle uppträda, för att vara säker på att få så bra plats som möjligt. Jag har nämnt tidigare att jag är rätt ensam som människa. Det tycker jag är en nackdel när det gäller konserter. Det finns inte många bättre saker än att dela en konsertupplevelse med någon. Som tur är har jag ändå tagit mig i kragen och kämpat mot min motvilja att gå på konsert ensam, och köpt en biljett när en artist jag tycker om ska uppträda. Nog om detta! På konsertkvällen, går jag in och klipper mig lite snabbt hos min frisör innan jag beger mig in till Djurgården. Hinner ta en öl i baren innan det är dags att bänka sig. Jag kan säga direkt att jag hämtar mig aldrig riktigt från början av konserten. Första låten han kör är Beväpna dig med vingar och det är så mäktigt att jag börjar gråta! Det är en väldigt konstig konsert för mig måste jag erkänna. Allt kändes lite som ett töcken, eller som jag var i trance. Jag sitter som förstenad och bara tittar i princip hela konserten. Han har aldrig varit mer trollbindande. Från första tonen han tar så har han mig i sitt grepp och släpper aldrig taget. En av mina favoritlåtar: Fan fan fan, har aldrig låtit bättre. Jag känner nu när jag sitter och skriver att jag kan inte göra denna upplevelse rättvisa. Jag kan helt enkelt inte beskriva hur in i helvete jävla bra han är denna kväll! Önskar jag hade haft med mig min bästa vän så hon hade fått sett detta under till rockikon. Thåström är för mig den enda riktiga rockstjärna Sverige någonsin fått fram, med betoning på stjärna. Jag hoppas det inte var sista gången jag fick se honom live för han är, om inte bättre än någonsin, i alla fall inte sämre än någon annan gång som helst i sin karriär.

På allmän begäran del 1

Ska jag nu berätta om de kanske två bästa konserterna jag sett inom ett års tid. Jag kanske ska börja med att säga att jag inte är någon konsertmänniska. Trängas bland många andra för att få se sina favoriter så bra som möjligt är inte min grej. När sedan ljudet inte är det bästa kan en konsert bli bland det mest outhärdliga man kan utsättas för inom lyssning av musik. Nog om det, nu tar vi oss till 12/8-2011.
Vi är i Göteborg och har precis sett en jättebra konsert med Robyn. Tyvärr, på grund av min bristande festivalerfarenhet, har jag och min bror som var med till Göteborg stått hela konserten och följaktligen blivit trötta i både fötter och rygg. Helst skulle vi båda vilja sätta oss någonstans i stället för att fortsätta trängas stående så nära scenen som möjligt. Jag, som inser att detta kan vara sistsa gången jag har chans att se min stora hjälte inom musiken, vägrar gå längre bak för att kunna sätta mig och lyssna i stället för att både lyssna och se. Jag ställer mig kanske 10 meter från scenkanten så att jag ska kunna se så bra som möjligt i god tid innan konserten ska börja. Borde nämna att en annan idol, Thåström ska uppträda efter Robyn på en annan scen innan det är dags för Prince. Jag väljer då att ta en bra plats och endast lyssna på Thåström i stället. Så mycket har jag sett fram mot detta att jag väljer bort Thåström utan att tveka! Thåström låter dessutom riktigt bra! Han är i toppform denna kväll. Men så är det dags för Prince att börja. Och det börjar jättekonstigt! Någon udda musik och jag hinner tänka: Näe! Säg inte att han bestämt sig för att köra sin flummigaste musik! För han kan vara flummig när han vill. Jag säger inte att han inte är bra då, men nu har jag liksom ställt in mig på en helt annan konsert. Men jag hinner precis tänka detta innan han sätter igång. Och som han sätter igång! Hit efter hit kör han i ett rasande tempo. Och jag känner en sådan lycka! Och jag känner igen känslan lycka för den har jag upplevt i små doser de senaste åren: I Ängsjö, på Olé Olé, på Jensens, i min soffa bland annat. Alltid i sällskap med samma person dock. Precis så känner jag nu: Dog jag nu, skulle jag dö lycklig. Efter vad som känns som två sekunder börjar han köra Purple Rain och jag tänker igen: Näe! Ska han sluta nu? Purple Rain är ett slutnummer för mig och därför känner jag mig lurad redan innan låten, som han kör i cirka en kvart, är över. Men jag hinner inte tänka denna tanke särskilt länge heller, innan han kör igång igen. Sedan bara kör han på som om han vore 20 år. Hade jag haft hans energi som dryga 50-åring när jag var 20 hade jag varit hur nöjd som helst. Fattar inte hur karln orkar! Min favoritdel är när han sätter sig vid pianot och river av några hits typ When doves cry, Sign O' the times med en riktigt fet basgång som bakgrund. Helvete vad det svänger skriker jag! Men ingen hör lyckligtvis då alla hoppar som galningar och är lika inne i konserten som jag. Han kör och kör och kör i vad som känns som en evighet utan slut och jag känner mig helt slut efter ett tag. Nästan så jag börjar tycka att han ska köra en sista låt för jag orkar inte stå och hoppa längre. Till slut kommer då sista numret Och han tar upp delar av publiken som dansar på scen runt världens minsta lilla jätte. Inte många märker honom men till slut ser vi att Kanye West är uppe på scen, Han ska avsluta hela festivalen, som för övrigt är Way Out West om ingen fattat det än. Men jag känner redan här att detta kommer inte gå att toppa. Det här borde ha varit avslutningen. När han väl har kört sista låten och vi alla lyckliga går därifrån (bror och jag fick gå en timme längre än planerat på grund av min "genväg" jag trodde jag hittat tillbaka till vårt hotell) känner jag att livet aldrig kommer bli bättre än så här.

Musik att gråta och le till

Jag har just nu bara ett tips till alla er som tycker om musik att beröras av.
Lyssna på bandet Winhill/Losehill's debut Swing of Sorrow. På deras hemsida finns följande beskrivning av dubbel-cd'n:

"Vintern 2006-2007 låg Jonas Svennem Lundbergs mor Karin svårt sjuk i cancer på Norrlands Universitetssjukhus. Under de korta pauser som gavs från de långa dagarna på sjukhuset tog Jonas med sin vän Kalle Lundin för att spela musik i en källare på Haga i Umeå. Musiken blev ett sätt att försöka uthärda den svåra perioden och det enda uttrycket som gick att finna för alla motstridiga känslor: sorg, ilska, oro och hopp.
När Karin gick bort fortsatte musiken att bli en kanal för sorgen. Jonas fick sällskap i källaren av sin vän Carl Åkerlund, som blev ombedd att skriva texter till musiken. Det kom att leda till ett personligt arbete vännerna emellan, ett arbete som präglats av en tydlig ambition att inte låta texterna väja för det mörka och oresonliga i tillvaron."

Jag har bara lyssnat på den en gång än så länge men vet redan nu att detta kommer bli min följeslagare en lång tid framöver. Sitter här med tårar rinnande ner för mina kinder av glädje över att jag fortfarande kan hitta musikskatter som denna i en tid fylld med radioskval utan substans. Lyssna och låt er dras med i alla känslor som följer när man har någon nära som är svårt sjuk och som sedan rycks ifrån en.

Ännu en dag

Ännu en föreläsning. I dag var jag på en föreläsning med 2011 års talare, Olof Röhlander. Föreläsningens tema var "Det blir alltid som man tänkt sig". Och jag har kunnat skriva under på det, i alla fall när det gäller alla negativa tankar jag har. Tänker jag att jag inte klarar av en sak, då gör jag ju verkligen inte det heller. Han pratade mycket om tankens makt och vilka tankefällor vi går i varje dag, och kom med många bra tips för hur man ska vända sitt tankesätt och tänka mer positivt i stället för att nå de mål man har här i livet. Jag kan starkt rekommendera honom. Får ni en chans att gå och lyssna på en av hans föreläsningar, så gör det! Jag fick ett bra tips från honom gällande hur jag ska beskriva vad hans föreläsning handlar om: Den handlar om att framrutan ska vara större än backspegeln...

Acceptans

I dag var det en föreläsning på jobbet. Föreläsaren hade förlorat sin man, två barn, en väninna och hennes man i tsunamin i Thailand. Det hon föreläste om var hur hon lyckats ta sig vidare efter den oerhörda förlusten det innebär att mista nära och kära. Jag kommer aldrig förstå hur man lyckas ta sig vidare efter en sådan händelse. Däremot kunde jag ta till mig de tre ord hon ville lämna oss med från den föreläsningen: Acceptans, kärlek och förändring. Det jag tänkte mest på var det hon berättade om acceptans. Jag kan relatera till det i min egen situation, ensamhet. Inte på grund av att jag förlorat människor i min närhet utan just det faktum att jag är ensam utan någon att dela mitt liv med. Att jag kommer dö ensam utan en arvinge att föra vidare mitt namn. Det som händer en behöver man inte tycka är ok. Men man kan komma till insikt och acceptera att det är så det är. Hur mycket jag än ältar så är det så det är, det går inte att ändra på, men jag kan acceptera det. Jag är inte helt där än, men jag arbetar mycket på att komma dit. Tror jag kommer kunna leva ett rikare liv då.

Köttmarknad

En sak jag aldrig förstått är den köttmarknad som var (och förmodligen är) på alla ställen. Förutom Ritz, sprang vi som sagt på Downtown, men även på Lorry, Statt i Nynäshamn och nattklubben som låg där kasinot nu ligger. Det bytte namn några gånger men vi gick dit för vi gillade lokalen. Vi gick även på en klubb som låg på Drottninggatan men som jag inte minns vad den hette. Vet att det var något ryskt. Här "drack" jag för första gången jellyshots, och här var vi när Enigma fick sin första hit. Thomas och jag brukade gå dit och kasta dart, ta några shots och några öl. Brorsan, som vid den tiden jobbade på ett parkeringsbolag som parkeringsvakt, jobbade skift vilket betydde att han slutade typ 11 på kvällen vissa helger. Då tog jag och Thomas och hämtade bror med Thomas bil, och så åkte vi tillbaka till klubben och fortsatte dricka. Livsfarligt som sagt. Vad värre var när vi åkte till Nynäshamn! Vi körde givetvis dit och efter en helkväll fick Thomas ofta köra tillbaka. Om vi inte hade efterfest hos en tjej vi lärt känna och som bodde i Ösmo inte långt från Nynäshamn. Ryser bara jag tänker på hur lite vi tänkte på de efterverkningar våra idiotiska beslut kunde fått. Hur som helst, köttmarknade skulle detta gälla. Och dessa fem i tre ragg alla jagade. Eller dessa ragg överhuvudtaget. Jag var ute för att ha kul med mina kompisar, och festa loss. Men de flesta av de kompisar jag var ute med försvann efter de tre första ölen försvunnit och sedan såg man dom inte förrän stängningsdags igen. Själv förstod jag aldrig grejen, eller rättare sagt jag vågade nog aldrig försöka förstå blyg som jag var och är. Men jag tyckte och tycker fortfarande spelet på krogen är patetiskt. Det enda man var ute efter var ju att få ligga. Själv har jag aldrig varit ute efter one night stands. Vet ärligt inte om jag skulle fixa en sådan lös förbindelse med en människa man inte vet ett dugg om. Kom nu att tänka på en rätt äcklig sak jag minns från en kväll på gamla Strömsborg. Också ett ställe vi gick på. Firade till och med nyårsafton där ett år. Just D var otroligt populära på den tiden, inte minst hos småtjejerna. De hade uppträtt på Strömsborg, bra fulla och inte speciellt bra. Vi satt en bit bort från scen då vi inte var intresserade av deras musik. Så ser vi en stund efter konserten att de tre coola snubbarna i bandet har varsin helflaska sprit i ena handen och en väldigt ung tjej i andra handen. Nu var det ju åldersgräns på Strömsborg, men som det var på den tiden, och säkert är fortfarande, så kollades inte leg så noga när det gällde tjejer. Det var ju tjejer klubbarna ville ha in och då struntade de ofta i en del regler. I alla fall minns jag den grejen som riktigt vidrig. Jag har ingen åsikt om groupies i vanliga fall, så länge det är vuxna människor som vill ligga med kändisar. Men det här kändes mest som utnyttjande av småtjejer av tre killar som njöt av varje sekund av sitt kändisskap. Hemskt!

Apropå

utgångar och tjejer så var perioden från det jag slutade gymnasiet och ca två år framåt den period när jag "lekte av mig" vad gäller festande. Som jag nämnt var raggning inte min starka sida, utan jag koncentrerade mig på festandet och, om jag blev tillräckligt full, dansandet. Vi var som sagt mycket på Ritz och det var riktigt tråkigt när de fick stänga på grund av klagomål från grannar som tyckte ljudnivån var för hög. Jag är riktigt osäker om jag minns rätt men jag tror att Imperiet gjorde sin sista spelning på kvällen när Ritz stängde igen. Jag vet att Imperiet gjorde sin sista spelning på Ritz men är osäker på om den sammanföll med Ritz sista öppna kväll. Hur som helst var jag där på den konserten och det är ett av det starkaste konsertminnen jag har. Kommer till och med ihåg att jag grät mig till sömns den natten för att Imperiet inte fanns längre. När Ritz stängt började vi i stället gå på Downtown. Här träffade jag min första riktiga flickvän. Den jag miste min oskuld med vid 18 års ålder. Den jag ville gifta mig med, spendera resten av mitt liv med och skaffa barn med. Den som krossade mitt hjärta obarmhärtigt. Den som fick mig att kasta bort många år av mitt liv av rädsla för att bli sårad igen. Jag hatar henne för det hon fick mig till. Jag hatar den jag blev på grund av hennes svek. Jag klandrar henne för att jag kanske har missat att bli lycklig även om det säkert bara är jag själv som satt hinder för det. Känns lättare att skylla det på henne. Jag tänker inte skriva mer om henne än i detta inlägg. Jag vill att det ska vara ett passerat kapitel i mitt liv. På ett sätt har jag henne att tacka för att jag fick upp ögonen för att inte vara så naiv och godtrogen. Trots att på grund av min relation med henne litade jag inte på någon i många år. Det som hände mig kan sammanfattas med att hon bedrog mig med en kompis en lång tid innan hon med ett illvilligt leende berättade detta dagen efter en nyårsafton. En nyårsafton där jag bestämt mig för att förbereda ett frieri kort in på det nya året. Efter hon gjort slut med mig på detta brutala sätt, drack jag i princip varje dag i ca två veckor. Efter detta förhållande tog det lång tid innan jag ens ville fundera på att inleda något nytt med en annan tjej. Jag tror också att denna erfarenhet gjort att jag har jättesvårt att ta avslag, oavsett vad det gäller. Jag hamnar direkt i tankar om att jag är vidrig och oönskad och ska bara hålla mig undan. Efter detta första förhållande har jag endast varit tillsammans med tre andra tjejer. Det längsta förhållandet av de tre varade 2 år. Så vid snart 45 års ålder kan jag lugnt påsta att jag är väldigt oerfaren. Hmm. Det var inte det här jag tänkt behandla när jag började inlägget, utan var inne på att ta upp ställen vi gick på under min festligaste period i min ungdom. Ja ja, det får jag väl ta upp nästa gång då kanske.

Jag, mig och mitt del 3

De sista åren i gymnasiet sommarjobbade jag på min pappas jobb som lagerarbetare. Min bror skulle följa när även han kom upp i ålder. Det jag kommer ihåg bäst var att vi varje morgon fick färska varma frallor från ett bageri i närheten som en av de ordinarie lagerarbetarna köpte på väg till jobbet. Kan än idag känna lukten och smaken av dom när jag tänker på det. Mitt andra starka minne är min bror och jag som lyssnar på radion medan vi arbetar. Plötsligt spelar de Povel Ramel med Naturbarn och vi börjar skratta så vi kiknar! I början är ju låten som vilken annan gammal svensktoppslåt som helst, men en bit in på den börjar han med läten som bara blir värre och värre. Detta blev helt enkelt för mycket för oss och vi vek oss av skratt. Ingen av de andra gubbarna fattade ett dugg och undrade vafan det var som var så roligt. Har lyssnat på den efter detta tillfälle och då har det inte alls var lika roligt så det var nog tillfället och att vi triggade varandra som gjorde det. Efter gymnasiet började jag då söka jobb. Ett av de första jobben jag sökte var som order/lageransvarig på ett företag som hette Allen-Bradley och som ägdes av Rockwell. När jag såg annonsen i DN tänkte jag på Rockwool. De hade jag ju hört talas om. När Matts på Allen-Bradley ringde och undrade om jag kunde komma på intervju tackade jag ja givetvis. Efter det samtalet fick jag be pappa och mamma att skjutsa mig till arkivet på DN för jag kom inte ihåg vad det var för jobb jag hade sökt och var tvungen att leta upp annonsen igen. Efter en intervju och nervös väntan ringde så Matts igen för att boka ett andra möte, då jag även skulle få träffa VD'n som tidigare hade varit på semester men nu kommit tillbaka. Jag fick träffa Royne som han hette, och tydligen var detta bara en formsak (han ville väl se med egna ögon att jag var ok som Matts och Ingegerd, den jag skulle läras upp av och avlasta, hade sagt). Efter ett litet samtal erbjöd han mig jobbet med den fantastiska lönen på 6800:-! Jag tackade ja, och började på Allen-Bradley i Augusti 1986. Runt denna tid, slutet på gymnasiet och början på arbetslivet, började jag gå en del på disko. Inneställena dit alla gick hette vid denna tid Bobadilla, Big Brother, Grottan och Ritz. Ritz blev stället vi gick mest på. Brorsan blev så dragen till Ritz att han till och med gick dit de kvällar det var så kallade bögkvällar. Han och en kompis som hette Thomas sprang där 4-5 dagar i veckan när det var som mest. De kunde inte få nog. Kanske ska tillägga att det var en servitris där som brorsan var rätt intresserad av. Tiden på Ritz, och även lite senare då stället vi sprang på hette Downtown, var nog den bästa jag haft hittills i mitt liv. Då bortser jag från en period mycket senare i mitt liv som jag återkommer till. Under den här perioden fick jag uppleva Dr. Albans uppgång, DJ kollektivet Swemix med Denniz Pop i spetsen och partylåtsgänget över alla andra, Technotronic. Satan vad vi dansade gänget som var där under denna period. Jag kommer ihåg mig själv och en kompis som hette Hempa ståendes uppe på ett par ryggstöd på soffor där gäster satt. Något jag idag inte fattar att jag gjorde. Denna blyga feta kille uppe på ett ryggstöd, tokdansandes! Jösses. Kan ju ha berott på alla de öl man förtärde också, jag vet inte. Det var också på Ritz där mina första taffliga försök att ragga började. Jag var värdelös där och är lika värdelös idag. Det är det här spelet jag inte klarar av bara. Thomas blev lite av en nemesis på Ritz. Det gick inte att försöka föra ett samtal med en tjej utan att han skulle klämma sig in och försöka ta över. Det gick så långt en gång att jag gjorde en riktigt ful grej mot honom. Jag satt och snackade med en tjej som utbildade sig till sjuksköterska och jobbade på SÖS. Hon var där med ett gäng sköterskekompisar. Vi satt en lång stund och bara samtalade om allt. Kändes liksom rätt på något sätt vet jag. Då kommer Thomas, drar upp tjejen, säger "Nu dansar vi!" och drar iväg med henne. Sedan ser jag inte till dom förrän det är dags för oss att åka hem. Ska kanske tillägga att när vi var ute med Thomas var fyllekörning snarare en regel än ett undantag. Något jag ångrar djupt idag. Jag tackar de makter som såg till att det aldrig hände en olycka när vi körde hem på nätterna. *ryser* Hur som helst: Thomas körde och när vi stannade vid SÖS för att släppa av tjejgänget som bodde i studentlägenheter i närheten, säger Thomas innan jag går ut för att säga hejdå: "Ta hennes nummer till mig". Ja visst säger jag! Ber om hennes nummer och får det. Sätter mig i bilen och Thomas frågar om jag fick numret. Jajamänsan säger jag och ger honom ett nummer. Det är bara det att det är ett telefonnummer som jag hittat på. Det riktiga numret har jag tänkt att använda själv då det ändå var jag som träffat henne först, eller hur? Nu ringde jag aldrig, då jag ju var nykter dagen efter och mitt vanliga, blyga jag. Vi såg aldrig detta tjejgäng på Ritz igen. Efter en tid när vi frågade Thomas hur det gått med tjejen, sa han att först svarade ingen, men när han ringt några gånger var det en kille som svarade. Då lade Thomas på.

Jag, mig och mitt del 2

Då är vi vid gymnasietiden. Jag gick 3-årig ekonomisk linje på Brännkyrka Gymnasium och det var en riktigt bra tid tycker jag. Träffade där min andra riktigt nära vän, Danne. Vi lärde känna varandra tack vare en övning en lärare körde med oss. Jag kommer inte ihåg vilken lärare det var eller i vilket ämne, men det var en bra övning. Den gick ut på att vi i klassen skulle lära känna varandra bättre. Vi satt i par och fick berätta om oss själva, sedan skulle vi inför resten av klassen berätta om den andra personen. Det slumpade sig så att jag och Danne hamnade i ett par och upptäckte att vi hade likadana intressen. Efter denna övning började vi umgås mer och mer. Danne var den som drog in mig i pokerns och travets värld. Trav har jag tröttnat på och följer inte längre. Däremot är jag fortfarande intresserad av poker, men spelar inte så mycket själv längre. I gymnasiet var det femkortspoker som gällde på rasterna. Nu på senare år har det naturligtvis blivit texas hold em som fångat mitt intresse. Mycket tack vare kanal 5 och deras sändningar av World Poker Tour. En riktigt bra TV-sport om den sänds på rätt sått vilket WPT gjorde. Tiden i gymnasiet var lättare för en som var överviktig, mest för att man är lite mognare i den åldern tror jag. Detta gjorde att jag i alla fall duschade efter gymnastiken, men blygheten var densamma. Jag minns inte att jag var riktigt kär i någon tjej på gymnasiet även om det naturligtvis var en som jag kommer ihåg att jag tyckte mycket om i smyg. Så någon tjejtjusare var jag aldrig i min ungdom, långt därifrån. I stället fick jag koncentrera mig på sport, spel och musik, vilket följt mig genom livet ända tills idag. Förutom poker och trav sysslade jag, och de jag hängde med, också mycket med bowling och flipper på raster och luncher. Min första fylla hade jag i gymnasiet också. En 48 timmars resa till Åbo som en klasskompis ordnade genom MUF. Vi bildade en studiecirkel vill jag minnas och fick därigenom ett bidrag så vi kunde göra denna resa. Kommer ihåg att jag sprang, endast iförd kalsonger och en t-shirt, genom hotellkorridoren och hälsade alla finska gäster jag mötte med ett glatt "Terve!" Resten är lite av en dimma. Kan tänka på det än idag och rodna. Ung och dum var bara förnamnet. På tal om fylla kan jag undra om dagens gymnasieungdomar gör likadant som jag och de jag hängde med gjorde sista veckorna innan examen: Tror jag var i skolan kanske en dag de sista 2 veckorna. Betygen var ju klara 4 veckor innan examen så vi kände inte något behov att gå dit på slutet utan stannade hemma i stället då det tog på krafterna att gå på alla studentfester. Däremot tackade jag nej till festligheterna på examensdagen. Kommer ihåg att jag tjatade till mig en ljus kostym på Gulins från Oscar Jacobsson (tror jag) som mamma betalade. Jag lovade dyrt och heligt att jag skulle använda den många gånger, inte bara på examensdagen. Gissa hur det blev? Examensdagen var en perfekt sommardag. Solen sken och det var hur varmt som helst! Var helt blöt i håret när mössan slängdes i luften. Sedan åkte jag hem med mamma, pappa, bror och farmor för ett lugnt firande hemma med fika och bulla. Året är 1986 och nu var det dags för livet att börja!

Jag, mig och mitt

Nä, nu är det dags att ta tag i denna blogg känner jag. Har så många inlägg i huvudet, men vill ha in speciella inlägg innan dessa kommer in.
Så vi börjar nu med mitt liv hittills i väldigt, väldigt korta drag:
Föddes på södra BB 27 September 1967. Växte som sagt upp med min bror, mamma och pappa i en liten lägenhet i Midsommarkransen. Hade en bra uppväxt tycker jag, trots de "bekymmer" jag snart tar upp. Min bästa kompis under uppväxttiden träffade jag på dagis när jag var ca 6 år. Han hette Micke. Vi var oskiljaktiga från första klass och under hela grundskoletiden. I hela mitt liv har jag bara haft en, högst två jättenära kompisar. Vet inte vad det beror på, kanske att jag inte har haft lust eller ork att vårda fler relationer samtidigt, jag vet inte. Jag gick i Västbergaskolan från årskurs 1-9. Min första "kärlek" var Janna som jag var jättekär i från 6 års ålder, fram till åtminstone högstadiet. Jag har alltid varit väldigt blyg så min kärlek fick hon aldrig reda på förrän det var för sent. Micke berättade det för henne när vi var kanske 9 år. Dessvärre hade jag då blivit en större version av mig själv så Janna var inte intresserad. Hennes ord kommer jag ihåg än idag när jag stod gömd bakom ett lekhus då Micke förklarade min kärlek till henne: "Jag tyckte om Magnus förut innan han blev tjock, men inte nu längre". Barn kan vara så elaka ibland... Eller man ska nog säga ärliga på gott och ont. Tror inte man tänker lika mycket som barn på hur det man säger påverkar andra människor. Denna händelse gjorde inte direkt att jag kom ut ur mitt skal, tvärtom. På högstadiet blev jag mer och mer medveten om min kropp, kanske mycket beroende på att klasskamrater gjorde mig uppmärksam på den. Jag skulle inte kalla det för att jag var mobbad, för jag kunde säga emot. Men att bli kallad tjockis och fetknopp i tid och otid tar mer på psyket än vad man vill erkänna tror jag. Detta gjorde att jag under min tid i högstadiet slutade duscha efter gymnastiken. Jag och en kompis som hette Thomas, som också hade komplex för sin kropp,  gick i stället till en toalett och stänkte lite vatten i ansiktet och under armarna och torkade bort den värsta svetten. Detta gjorde ju inte att glåporden minskade direkt. Hur som helst tycker jag inte det var så farligt då. Jag hade kompisar och det var inte så att jag råkade i slagsmål på grund av detta. Tvärtom kan jag säga att jag aldrig i hela mitt liv varit i slagsmål med någon. Har inte ens varit nära. Känner, när jag tänker på det, att jag hellre skulle försöka springa ifrån möjligt slagsmål i stället för att stanna kvar och slåss om inte försök att prata sig ur det fungerade. Om inte någon i min närhet skulle bli utsatt då givetvis. De personer jag känner för, skulle jag riskera livet för. Fortsättning följer...

Var var vi?

Jo, högstadiet. På slutet av detsamma fick jag för första gången lyssna på Ebba Grön och föll direkt. Såg dom en gång live, kommer inte ihåg var, och blev helt galen i dom. Sångaren, Pimme som han kallades, var helt inne i sin egen värld redan då och hade den där utstrålningen som jag inte fattade var den jag själv blev så galen i. Tror inget band efter denna upplevelse så totalt fångat mig som Ebba Grön gjorde. Har sedan dess varit ett stort fan av Thåström och älskat i princip allt han gjort. Till och med hans tid med Peace, Love and Pittbulls tyckte jag var hur bra som helst då. Kan väl så här i efterhand säga att det är väl inte det jag tycker mest om av allt han gjort...

En känsla

kommer över mig på väg hem från jobb efter en lång arbetsvecka:
Jag är så jävla olycklig!

Inte alla hjärtans dag

I dag vänder jag mig till alla er par därute. Jag hoppas ni inser hur lyckligt lottade ni är som har någon att komma hem till på kvällen. Någon som kan trösta er när ni är ledsna, någon som kan dela din glädje, någon som ger dig en kram när du behöver en. Någon som tagit ett aktivt beslut att dela sitt liv med just dig. Det går inte en dag utan att jag funderar på varför just jag är utvald att leva ensam. Jag vill också bli älskad, vara behövd!
Jag önskar er en underbar alla hjärtans dag, och hoppas ni får uppleva många till!

Det kan slå en

hur vissa låtar sätter igång minnen. Sitter t ex nu på jobbet och lyssnar på min ipod och så spelas Rosor & palmblad från skivan Du & Jag Döden med Kent. Det bästa hånglet i mitt liv har jag haft till denna skiva.

Över till vinyl

Jag kom till en punkt där jag insåg att det är ju faktiskt rätt speciellt med en LP-skiva ändå. Det var något visst att sitta med den i händerna och titta på konvolutet, vända på det och läsa låtlistan på baksidan. Så mycket större än det lilla kassettbandet, där man knappt såg vad det stod. De första LP-skivorna jag köpte var Kiss "Lick it up" och Joan Jett "Bad reputation". Nu är vi på högstadiet tror jag (ett av mina problem är min tidsuppfattning vilket säkert kommer märkas då och då i denna blogg) så det kan ha varit på mellanstadiet också. Min musikkompis denna tid var i alla fall Roger. Han gillade bara hårdrock. Vilket jag också då gjorde vid den här tiden. Han lärde mig att man bara fick låna skivor om man själv köpte skivor som man lånade ut i sin tur. Tjänster och gentjänster. Vi satt ofta efter plugget och lyssnade hos honom på nya skivor vi hade köpt, eller gamla som vi ville lyssna på igen. Kan ibland tänka tillbaka på den tiden och känna att jag skulle vilja vrida tillbaka klockan och återuppleva den. Så okomplicerat livet ändå var då!

Ung punkare

En annan fritidsledare som betydde mycket var Erki, tror jag att han hette. Inte Erik utan Erki. Han tyckte om punk, så av honom fick jag ta del av Sex Pistols och Clash. Han var även inne på hårdrock så Rainbow och Kiss introducerades också av honom. Kan inte säga att något band har följt mig upp i åldrarna som Dire Straits, men jag tror att tiden med Perra och Erki har gjort att mitt musikintresse spänner över så många genrer som det gör idag.

Starten

Mitt intresse för musik väcktes på allvar av en av mina fritidsledare, Perre. Jag måste ha varit typ sju år när han en dag frågade om jag tyckte om musik. Du ska få lyssna på ett jättebra band! sa han. Bandet jag fick lyssna på var Dire Straits och deras första skiva, den med Sultans of Swing på. Jag blev helt galen i dom efter det. Tjatade på mamma till dess hon gick med mig till en skivbutik där jag köpte deras första album på kassettband (Det var tio kronor billigare än skiva, så därav anledningen att inte köpa LP. Ekonomisk som barn? Jodå! I alla fall när det kom till musik, man ville ju köpa så mycket man bara kunde). Jag vet inte hur många gånger jag lyssnade på det bandet men så fort jag fick chans åkte bandet in i kassettspelaren. Kommer ihåg att jag efter deras första skiva med jämna mellanrum tjatade till mig besök på skivbutiken så jag kunde kolla om ett nytt album kommit ut. Dire Straits blev min första förälskelse inom musiken och jag dyrkade dom! Men som så många artister senare i mitt liv, tappade jag lite intresse när de blev allmän egendom och alla skulle älska dom (Efter Brothers in arms skivan). Tack Perre, för att du visade mig in i Mark Knopflers fantastiska värld!

Rädda mig

I dag på väg hem från ett pass BodyPump hörde jag en låt med en text som ganska bra beskriver mig och mitt liv:
"Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer
Längtar efter något som kan rädda mig"

Favorit just nu

Lämnar er för dagen med min favorit just nu: Michael Kiwanuka med låten Home Again. Länk till video följer här:
http://www.youtube.com/watch?v=kJ4s3G7hgR4&ob=av2e
Detta är ett inlägg som kommer att återkomma regelbundet: Tips om ny musik som förhoppningsvis hittar en så stor publik som den förtjänar.

Mina första musikminnen

Jag kommer ihåg en skivspelare, min bror och jag lyssnandes på Fantomen i vårt gemensamma sovrum. Jag och min bror växte upp med mamma och pappa i en tvåa på 43 kvadrat vill jag minnas. Kan ha varit allt mellan 41-49 men hur som helst vill jag nog kalla det för att vi var trångbodda. Kan idag läsa om tvåbarnsfamiljer som klagar hos diverse skvallertidningar, som Aftonbladet och Expressen, att de lider så av sin trångboddhet i deras trea på 60 kvadrat. Stackars jävlar brukar jag tänka då och sucka ironiskt. Hur som helst minns jag Fantomen som vi lyssnade på oavbrutet när vi var små. Min bror är för övrigt 1 år och 9 månader yngre än jag så vi umgicks väldigt mycket under vår uppväxt.  Denna skiva är faktiskt den enda jag minns från tiden när jag var riktigt liten, säg upp till 7 år. Mitt musikintresse vaknade nog inte på allvar förrän i högstadiet, men det kommer vi till senare.

Känsliga läsare varnas

Denna blogg kommer spreta hit och dit. Är ni ute efter struktur och en klar inriktning hos en bloggare så kan ni nu leta vidare och söka någon annanstans. Den enda röda tråd som kommer finnas är musik. Det här kommer bli lite av mina memoarer men med en klar betoning på musiken jag upplevt under de år jag hittills funnit på denna jord. Jag hoppas detta bli så bra som tanken på det varit.