Ska jag nu berätta om de kanske två bästa konserterna jag sett inom ett års tid. Jag kanske ska börja med att säga att jag inte är någon konsertmänniska. Trängas bland många andra för att få se sina favoriter så bra som möjligt är inte min grej. När sedan ljudet inte är det bästa kan en konsert bli bland det mest outhärdliga man kan utsättas för inom lyssning av musik. Nog om det, nu tar vi oss till 12/8-2011.
Vi är i Göteborg och har precis sett en jättebra konsert med Robyn. Tyvärr, på grund av min bristande festivalerfarenhet, har jag och min bror som var med till Göteborg stått hela konserten och följaktligen blivit trötta i både fötter och rygg. Helst skulle vi båda vilja sätta oss någonstans i stället för att fortsätta trängas stående så nära scenen som möjligt. Jag, som inser att detta kan vara sistsa gången jag har chans att se min stora hjälte inom musiken, vägrar gå längre bak för att kunna sätta mig och lyssna i stället för att både lyssna och se. Jag ställer mig kanske 10 meter från scenkanten så att jag ska kunna se så bra som möjligt i god tid innan konserten ska börja. Borde nämna att en annan idol, Thåström ska uppträda efter Robyn på en annan scen innan det är dags för Prince. Jag väljer då att ta en bra plats och endast lyssna på Thåström i stället. Så mycket har jag sett fram mot detta att jag väljer bort Thåström utan att tveka! Thåström låter dessutom riktigt bra! Han är i toppform denna kväll. Men så är det dags för Prince att börja. Och det börjar jättekonstigt! Någon udda musik och jag hinner tänka: Näe! Säg inte att han bestämt sig för att köra sin flummigaste musik! För han kan vara flummig när han vill. Jag säger inte att han inte är bra då, men nu har jag liksom ställt in mig på en helt annan konsert. Men jag hinner precis tänka detta innan han sätter igång. Och som han sätter igång! Hit efter hit kör han i ett rasande tempo. Och jag känner en sådan lycka! Och jag känner igen känslan lycka för den har jag upplevt i små doser de senaste åren: I Ängsjö, på Olé Olé, på Jensens, i min soffa bland annat. Alltid i sällskap med samma person dock. Precis så känner jag nu: Dog jag nu, skulle jag dö lycklig. Efter vad som känns som två sekunder börjar han köra Purple Rain och jag tänker igen: Näe! Ska han sluta nu? Purple Rain är ett slutnummer för mig och därför känner jag mig lurad redan innan låten, som han kör i cirka en kvart, är över. Men jag hinner inte tänka denna tanke särskilt länge heller, innan han kör igång igen. Sedan bara kör han på som om han vore 20 år. Hade jag haft hans energi som dryga 50-åring när jag var 20 hade jag varit hur nöjd som helst. Fattar inte hur karln orkar! Min favoritdel är när han sätter sig vid pianot och river av några hits typ When doves cry, Sign O' the times med en riktigt fet basgång som bakgrund. Helvete vad det svänger skriker jag! Men ingen hör lyckligtvis då alla hoppar som galningar och är lika inne i konserten som jag. Han kör och kör och kör i vad som känns som en evighet utan slut och jag känner mig helt slut efter ett tag. Nästan så jag börjar tycka att han ska köra en sista låt för jag orkar inte stå och hoppa längre. Till slut kommer då sista numret Och han tar upp delar av publiken som dansar på scen runt världens minsta lilla jätte. Inte många märker honom men till slut ser vi att Kanye West är uppe på scen, Han ska avsluta hela festivalen, som för övrigt är Way Out West om ingen fattat det än. Men jag känner redan här att detta kommer inte gå att toppa. Det här borde ha varit avslutningen. När han väl har kört sista låten och vi alla lyckliga går därifrån (bror och jag fick gå en timme längre än planerat på grund av min "genväg" jag trodde jag hittat tillbaka till vårt hotell) känner jag att livet aldrig kommer bli bättre än så här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar