Vissa kvällar

kan jag finna mig själv gråtandes över det som aldrig blev i mitt liv. Jag vet exakt hur jag skulle bli lycklig, men vet samtidigt att jag aldrig kommer få uppleva det. Undrar varför det är så att jag börjar gråta och inte kan sluta. Denna vetskap tänker jag på flera gånger varje dag utan att jag börjar gråta.
Att jag inte vill gråta över det spelar ingen roll. Det gör det nästan värre.
Det enda jag vet med bestämdhet är: Livet är fan inte lätt! Inte ens om man som jag inte tycker man har något.

Jag, mig och mitt del 4

Då ska vi väl få till en avslutande del så vi kommer till dags dato i mitt, hittills, rätt besvikna liv.
Vi är nu i år 1986 och min första dag på Allen Bradley. Det är en hypernervös sensommardag i Augusti när jag kommer in på kontoret, beläget i ett gammalt bussgarage i Enebyberg. Anledningen att det ligger i Enebyberg är ett skäl som ska återkomma senare i mitt liv, nämligen att dåvarande chefen bor i närheten. Ingegerd, som är den som lärde upp mig, ska flera år senare komma med kommentaren att jag i princip inte sa ett ord de två första veckorna. Något som kanske förklarar exakt hur blyg jag var. Jag ska ta hand om lager och order helt själv, då Ingegerd ska gå över mer till innesäljare. Utan att gå in i detalj på exakt vad jag gjorde så kan jag säga att jag hade aldrig fått så bra självförtroende som jag har när det gäller mitt yrkeskunnande, om det inte vore för denna tid där jag fick lära mig mycket på egen hand och själv komma på rutiner för att effektivisera mitt arbete. En sak däremot som låg mig mycket till last i mitt jobb, är min rädsla för småkryp. Lagret låg i själva garaget och där fanns det en del janne långben spindlar. Problemet var de dagar jag såg en på väg till eller från lagret. När det hände så gick jag helt sonika inte ner till lagret igen den dagen. Som tur var hade vi inte leveranser varje dag utan såg jag en spindel var det inte hela världen om det inte gick iväg något den dagen. Efter ett bra tag ensam på min position hade företaget växt så mycket att jag inte räckte till. Då fick jag in en kille som hette Stefan att hjälpa mig. Vi hade jädrigt kul ihop kommer jag ihåg. Bland annat fick vi en gång åka ner till Skåne för att hämta en säljares företagsbil som skulle upp till Stockholm för att bytas in mot hans nya bil. Vi flög den gången till Växjö, där säljaren skulle hämta upp oss. Och det här har varit den värsta flygresan i mitt liv och var nog den som startade min flygrädsla. Det var blåsigt denna dag och vi flög i ett litet propellerplan som tog 20 personer tror jag (kan ha varit många fler men det var i alla fall ett litet plan). Allt var frid och fröjd fram till tio minuter innan vi skulle landa. Då blev det turbulens utan dess like! Stefan och jag hade suttit och skojat som bara den fram till detta, men vi blev med ens helt tysta. Precis innan planet skulle landa så flög det in riktigt snett, men rätade upp sig precis innan det tog mark. Jag höll verkligen på att göra i byxan och har nog aldrig varit så rädd! Tack och lov att vi skulle köra bil hem senare. Väl i Växjö fick vi följa med på några kundbesök innan vi åkte till hotellet vi skulle bo på i Helsingborg. Väl där bestämde vi oss för att gå ut, trots att vi skulle på två tidiga kundbesök dagen efter innan vi skulle köra säljarens bil hem. Men, dum som man var i sina yngre år, gick vi ut och satan vad vi fick lida för det dagen efter. Vi var på PLM i Malmö för att titta på deras produktion av burkar. Mådde så dåligt och inte blev det bättre av ljudnivån inne på fabriken. Vi var nog alldeles blå i ansiktet båda två där vi gick omkring och försökte lyssna och inte tänka på att man behöver kasta upp. Allt gick bra till sist och det var två slagna killar som kom tillbaka till Stockholm. Men inte lärde man sig av sina misstag direkt. Kommer ihåg en julfest också där vi, i stället för att gå hem efter middagen, givetvis skulle dra vidare till någon nattklubb. Jag var väl hemma typ 4, medan Stefan kom hem strax innan det var dags att åka till jobbet. Jag kom bra trött till jobbet men det var ingenting mot Stefan som fortfarande var full. Den dagen turades vi om att vara på lagret och sova. När Stefan väl nyktrade till mådde han inte speciellt bra, så för hans del blev det en del toabesök under eftermiddagen. En annan person som betydde mycket för mig under denna tid var Anki, ekonomitjejen som började en tid efter mig. Första gången jag såg henne satt vi och fikade och hon kom in för en intervju med kontorschefen. Då ställer sig en av säljarna upp, hälsar på henne och säger: Jaha, visa oss vad du går för då! Och jädrar vad synd jag tyckte om henne då. Hon visste inte vad hon skulle säga. Men då säger Ingegerd till säljaren att inte vara dum och att Anki inte ska bry sig om honom. Som tur var så lyckades hon samla ihop sig för hon fick jobbet. Min bästa kompis började när företaget köpte upp ett annat. Den svenska flilialen hade två personer som då fick flytta in till oss. Första tiden måste ha varit jobbig för Sören och Odd, som dom hette. Då deras verksamhet skilde sig från vår, fick de sköta sig själva i en annan del av kontoret, så de hade inte så mycket kontakt med resten av oss i början. Detta blev sakta men säkert bättre, då företaget växte och vi fick flytta runt folk till fler rum på kontoret. Det blev så till slut att jag och Stefan fick flytta till delen där Sören och Odd satt. På det sättet lärde vi känna varandra och Sören och jag blev mer och mer kompisar. Tyvärr har vi tappat en hel del kontakt på senare år, vilket jag tycker är jättesynd. För att snabba på skeendet lite kommer jag nu snabbspola framåt en del. Vi växte efter ett tag inte i den takt som önskades, vilket gjorde att Allen Bradley i Danmark fick ansvaret för nordiska organisationen, i ett försök att växa mer. Vi fick alltså en ny chef från Danmark. Danska är inte det lättaste språket att förstå, men jag kom på att satt man bara och lyssnade en kvart så kom man in i det och fattar mer och mer. Danskarna fick fart på oss och vi började växa mycket mer än tidigare. Vi behövde till slut flytta till större lokaler och då hamnade vi i Akalla. Stefan slutade för att börja inom försäljning. Jag fick en ny medarbetare i Thomas som var om möjligt ännu blygare än jag. Han fick hjälpa mig med order och lager under en period. Efter ett tag räckte inte heller vi två till utan vi behövde fler. Först kom Susanne, sedan Janne som fick ta hand om lagret och även Jocke som hjälpte honom. Andreas var också en kille som hjälpte till både med ordrar och på lagret. Under denna period var jag logistikchef utan att egentligen vara logistikchef. Allt jag kunde hade jag ju lärt mig själv! Jag var verkligen inte ett chefämne på denna tid så jag visste inte alls hur jag skulle bete mig. Detta märktes också då företaget till slut fick anställa en riktig logistikchef. Detta sattes igång utan att riktigt meddela mig att det var detta man gjorde. En sak jag fått lära mig i mitt liv är att det är tydligen väldigt svårt att vara rak och ärlig som chef. Man vill väldigt gärna smyga in diverse förändringar och hoppas att det inte ska märkas av de anställda? Jag förstår verkligen inte hur man tänker som chef ibland. Något jag säkert kommer återkomma till. Tiden i Akalla var den mest framgångsrika för företaget. Det anställdes folk till höger och vänster. Och det är en annan sak jag märkt då jag jobbat i två företag som växt så det knakat. Mitt i växtvärken så glöms personalen bort. Detta gör att de guldkorn man hittar, som gör företaget till det det är, tas inte om hand på rätt sätt och därigenom lämnar de också efter ett tag då de inte känner att de får den uppmärksamhet och belöning de förtjänar. Två av de personer som verkligen glömdes bort var Jonas och Björn. Två nyutexaminerade tekniker som var riktigt duktiga. Men de var också unga och då tror man tydligen som äldre chef att de inte förtjänar att behandlas som vuxna ibland. De ska vara tacksamma att de har ett jobb! Jonas blev för övrigt en riktigt bra musikkompis! Vi lyssnade på samma sorts musik. Vi gick på en hel del konserter tillsammans, däribland Monster Magnet på fryshuset, som var riktigt bra! Vi gick också på Marilyn Manson på hovet en gång tillsammans med en annan från jobbet, Pontus. Detta var då han släppt Mechanical Animals. Vi övertalade Pontus att komma med och sa att det inte är så skränig musik. Och faktum var att Mechanical Animals inte var så skränig som hans tidigare alster utan mer glamrockig. Men konserten blev ju givetvis lite mer skränig än glamrockig. Pontus stod ut en halvtimme sen var han tvungen att gå för han orkade inte lyssna längre. Vi tokskrattade men sa att vi skulle höra av oss efter konserten så kunde vi ta en öl efteråt. Denna konsert skrattade vi gott åt en bra tid efteråt. Tyvärr slutade Jonas då han helt enkelt inte fick tillräckligt bra betalt hos oss. Han gick till en konkurrent och flyttade till Helsingborg. För övrigt den enda staden utom Stockholm, jag skulle kunna tänka mig att bo i. Min bästa chef hittills hade jag här också: Anders. En sak som sitter kvar i minnet var att han varje gruppmöte frågade hur var och en i gruppen mådde och menade verkligen frågan. Han ville veta! Men som de flesta andra, tröttnade han också på behandlingen han fick och att han inte fick gehör för sina ideer. Innan han slutade skulle han lämna över till nästa chef: Maria. Och då gick jag från den bästa chef jag haft till den sämsta chef jag haft. Hittills. Bara en sådan sak att när hon hade första gruppmötet sa hon: Ja, Anders frågade ju hur ni mår så det måste väl jag också göra. Härlig början va? Jag har råkat ut för så många människor som gör saker bara för att de tror det förväntas av dom. I stället för att bara agera som man själv tror är bäst. Förstår inte sådant tänk. Om man inte är sig själv kommer det aldrig bli bra i slutändan. Jag vantrivdes mer och mer under Maria's chefsskap. Till slut så tröttnade en av de jag jobbade närmast med och sade upp sig. Jag kommer ihåg hennes sista dag och hur ledsen jag var. Vid den här tiden hade det dessutom beslutats att vi inte skulle ha något lager kvar utan det skulle centraliseras och skickas ut direkt från ett centrallager. Så jobbet blev tråkigare och mindre omväxlande. Men så kom ett samtal som skulle förändra mitt liv och bli en av händelserna som format mig till den jag är idag. En självsäkrare man som tar för sig mer och vet sitt värde. Hon som slutade ringde och sa att de behövde en person på hennes nuvarande arbetsplats. Om jag var intresserad skulle jag ringa chefen och boka möte. Han skulle vänta på mitt samtal. Efter att ha funderat i några dagar bestämde jag mig och slog telefonnumret jag fått: "Håkan" svarade det i andra änden...

Ny upptäckt

Blir lika glad varje gång jag upptäcker ett nytt band. Nedan finner ni en länk till min senaste upptäckt. Inget som är släppt nyligen men värt att uppmärksammas! Riktig Magnusmusik som någon skulle uttrycka det.
Secondhand Serenade "It's not over"

På allmän begäran del 2

På hösten förra året kom jag att tänka: Shit! Det kanske var sista gången jag hade chans att se Thåström också! Man vet ju aldrig. Dels är han ju lite till åren och han har alltid gått sin egen väg och kan mycket väl bestämma sig för att inte ge fler konserter. Men till min stora förtjusning ska han släppa nytt i början på 2012 plus ge sig ut på en ny turné, läser jag i tidningen på senhösten. I Stockholm ska han till och med köra 4 dagar i sträck, vilket gör att chansen att till och med få bra plats är god. Och som lök på laxen ska konserterna dessutom hållas på Cirkus. Mitt favvoställe när det gäller konserter. Såg Moneybrother där för ett par år sedan, och blev imponerad av vilket bra ljud det var i lokalen. Har även sett Kristina från Duvemåla där. En riktigt stor upplevelse det också. Jag bokade biljett till den sista kvällen han skulle uppträda, för att vara säker på att få så bra plats som möjligt. Jag har nämnt tidigare att jag är rätt ensam som människa. Det tycker jag är en nackdel när det gäller konserter. Det finns inte många bättre saker än att dela en konsertupplevelse med någon. Som tur är har jag ändå tagit mig i kragen och kämpat mot min motvilja att gå på konsert ensam, och köpt en biljett när en artist jag tycker om ska uppträda. Nog om detta! På konsertkvällen, går jag in och klipper mig lite snabbt hos min frisör innan jag beger mig in till Djurgården. Hinner ta en öl i baren innan det är dags att bänka sig. Jag kan säga direkt att jag hämtar mig aldrig riktigt från början av konserten. Första låten han kör är Beväpna dig med vingar och det är så mäktigt att jag börjar gråta! Det är en väldigt konstig konsert för mig måste jag erkänna. Allt kändes lite som ett töcken, eller som jag var i trance. Jag sitter som förstenad och bara tittar i princip hela konserten. Han har aldrig varit mer trollbindande. Från första tonen han tar så har han mig i sitt grepp och släpper aldrig taget. En av mina favoritlåtar: Fan fan fan, har aldrig låtit bättre. Jag känner nu när jag sitter och skriver att jag kan inte göra denna upplevelse rättvisa. Jag kan helt enkelt inte beskriva hur in i helvete jävla bra han är denna kväll! Önskar jag hade haft med mig min bästa vän så hon hade fått sett detta under till rockikon. Thåström är för mig den enda riktiga rockstjärna Sverige någonsin fått fram, med betoning på stjärna. Jag hoppas det inte var sista gången jag fick se honom live för han är, om inte bättre än någonsin, i alla fall inte sämre än någon annan gång som helst i sin karriär.

På allmän begäran del 1

Ska jag nu berätta om de kanske två bästa konserterna jag sett inom ett års tid. Jag kanske ska börja med att säga att jag inte är någon konsertmänniska. Trängas bland många andra för att få se sina favoriter så bra som möjligt är inte min grej. När sedan ljudet inte är det bästa kan en konsert bli bland det mest outhärdliga man kan utsättas för inom lyssning av musik. Nog om det, nu tar vi oss till 12/8-2011.
Vi är i Göteborg och har precis sett en jättebra konsert med Robyn. Tyvärr, på grund av min bristande festivalerfarenhet, har jag och min bror som var med till Göteborg stått hela konserten och följaktligen blivit trötta i både fötter och rygg. Helst skulle vi båda vilja sätta oss någonstans i stället för att fortsätta trängas stående så nära scenen som möjligt. Jag, som inser att detta kan vara sistsa gången jag har chans att se min stora hjälte inom musiken, vägrar gå längre bak för att kunna sätta mig och lyssna i stället för att både lyssna och se. Jag ställer mig kanske 10 meter från scenkanten så att jag ska kunna se så bra som möjligt i god tid innan konserten ska börja. Borde nämna att en annan idol, Thåström ska uppträda efter Robyn på en annan scen innan det är dags för Prince. Jag väljer då att ta en bra plats och endast lyssna på Thåström i stället. Så mycket har jag sett fram mot detta att jag väljer bort Thåström utan att tveka! Thåström låter dessutom riktigt bra! Han är i toppform denna kväll. Men så är det dags för Prince att börja. Och det börjar jättekonstigt! Någon udda musik och jag hinner tänka: Näe! Säg inte att han bestämt sig för att köra sin flummigaste musik! För han kan vara flummig när han vill. Jag säger inte att han inte är bra då, men nu har jag liksom ställt in mig på en helt annan konsert. Men jag hinner precis tänka detta innan han sätter igång. Och som han sätter igång! Hit efter hit kör han i ett rasande tempo. Och jag känner en sådan lycka! Och jag känner igen känslan lycka för den har jag upplevt i små doser de senaste åren: I Ängsjö, på Olé Olé, på Jensens, i min soffa bland annat. Alltid i sällskap med samma person dock. Precis så känner jag nu: Dog jag nu, skulle jag dö lycklig. Efter vad som känns som två sekunder börjar han köra Purple Rain och jag tänker igen: Näe! Ska han sluta nu? Purple Rain är ett slutnummer för mig och därför känner jag mig lurad redan innan låten, som han kör i cirka en kvart, är över. Men jag hinner inte tänka denna tanke särskilt länge heller, innan han kör igång igen. Sedan bara kör han på som om han vore 20 år. Hade jag haft hans energi som dryga 50-åring när jag var 20 hade jag varit hur nöjd som helst. Fattar inte hur karln orkar! Min favoritdel är när han sätter sig vid pianot och river av några hits typ When doves cry, Sign O' the times med en riktigt fet basgång som bakgrund. Helvete vad det svänger skriker jag! Men ingen hör lyckligtvis då alla hoppar som galningar och är lika inne i konserten som jag. Han kör och kör och kör i vad som känns som en evighet utan slut och jag känner mig helt slut efter ett tag. Nästan så jag börjar tycka att han ska köra en sista låt för jag orkar inte stå och hoppa längre. Till slut kommer då sista numret Och han tar upp delar av publiken som dansar på scen runt världens minsta lilla jätte. Inte många märker honom men till slut ser vi att Kanye West är uppe på scen, Han ska avsluta hela festivalen, som för övrigt är Way Out West om ingen fattat det än. Men jag känner redan här att detta kommer inte gå att toppa. Det här borde ha varit avslutningen. När han väl har kört sista låten och vi alla lyckliga går därifrån (bror och jag fick gå en timme längre än planerat på grund av min "genväg" jag trodde jag hittat tillbaka till vårt hotell) känner jag att livet aldrig kommer bli bättre än så här.

Musik att gråta och le till

Jag har just nu bara ett tips till alla er som tycker om musik att beröras av.
Lyssna på bandet Winhill/Losehill's debut Swing of Sorrow. På deras hemsida finns följande beskrivning av dubbel-cd'n:

"Vintern 2006-2007 låg Jonas Svennem Lundbergs mor Karin svårt sjuk i cancer på Norrlands Universitetssjukhus. Under de korta pauser som gavs från de långa dagarna på sjukhuset tog Jonas med sin vän Kalle Lundin för att spela musik i en källare på Haga i Umeå. Musiken blev ett sätt att försöka uthärda den svåra perioden och det enda uttrycket som gick att finna för alla motstridiga känslor: sorg, ilska, oro och hopp.
När Karin gick bort fortsatte musiken att bli en kanal för sorgen. Jonas fick sällskap i källaren av sin vän Carl Åkerlund, som blev ombedd att skriva texter till musiken. Det kom att leda till ett personligt arbete vännerna emellan, ett arbete som präglats av en tydlig ambition att inte låta texterna väja för det mörka och oresonliga i tillvaron."

Jag har bara lyssnat på den en gång än så länge men vet redan nu att detta kommer bli min följeslagare en lång tid framöver. Sitter här med tårar rinnande ner för mina kinder av glädje över att jag fortfarande kan hitta musikskatter som denna i en tid fylld med radioskval utan substans. Lyssna och låt er dras med i alla känslor som följer när man har någon nära som är svårt sjuk och som sedan rycks ifrån en.

Ännu en dag

Ännu en föreläsning. I dag var jag på en föreläsning med 2011 års talare, Olof Röhlander. Föreläsningens tema var "Det blir alltid som man tänkt sig". Och jag har kunnat skriva under på det, i alla fall när det gäller alla negativa tankar jag har. Tänker jag att jag inte klarar av en sak, då gör jag ju verkligen inte det heller. Han pratade mycket om tankens makt och vilka tankefällor vi går i varje dag, och kom med många bra tips för hur man ska vända sitt tankesätt och tänka mer positivt i stället för att nå de mål man har här i livet. Jag kan starkt rekommendera honom. Får ni en chans att gå och lyssna på en av hans föreläsningar, så gör det! Jag fick ett bra tips från honom gällande hur jag ska beskriva vad hans föreläsning handlar om: Den handlar om att framrutan ska vara större än backspegeln...

Acceptans

I dag var det en föreläsning på jobbet. Föreläsaren hade förlorat sin man, två barn, en väninna och hennes man i tsunamin i Thailand. Det hon föreläste om var hur hon lyckats ta sig vidare efter den oerhörda förlusten det innebär att mista nära och kära. Jag kommer aldrig förstå hur man lyckas ta sig vidare efter en sådan händelse. Däremot kunde jag ta till mig de tre ord hon ville lämna oss med från den föreläsningen: Acceptans, kärlek och förändring. Det jag tänkte mest på var det hon berättade om acceptans. Jag kan relatera till det i min egen situation, ensamhet. Inte på grund av att jag förlorat människor i min närhet utan just det faktum att jag är ensam utan någon att dela mitt liv med. Att jag kommer dö ensam utan en arvinge att föra vidare mitt namn. Det som händer en behöver man inte tycka är ok. Men man kan komma till insikt och acceptera att det är så det är. Hur mycket jag än ältar så är det så det är, det går inte att ändra på, men jag kan acceptera det. Jag är inte helt där än, men jag arbetar mycket på att komma dit. Tror jag kommer kunna leva ett rikare liv då.

Köttmarknad

En sak jag aldrig förstått är den köttmarknad som var (och förmodligen är) på alla ställen. Förutom Ritz, sprang vi som sagt på Downtown, men även på Lorry, Statt i Nynäshamn och nattklubben som låg där kasinot nu ligger. Det bytte namn några gånger men vi gick dit för vi gillade lokalen. Vi gick även på en klubb som låg på Drottninggatan men som jag inte minns vad den hette. Vet att det var något ryskt. Här "drack" jag för första gången jellyshots, och här var vi när Enigma fick sin första hit. Thomas och jag brukade gå dit och kasta dart, ta några shots och några öl. Brorsan, som vid den tiden jobbade på ett parkeringsbolag som parkeringsvakt, jobbade skift vilket betydde att han slutade typ 11 på kvällen vissa helger. Då tog jag och Thomas och hämtade bror med Thomas bil, och så åkte vi tillbaka till klubben och fortsatte dricka. Livsfarligt som sagt. Vad värre var när vi åkte till Nynäshamn! Vi körde givetvis dit och efter en helkväll fick Thomas ofta köra tillbaka. Om vi inte hade efterfest hos en tjej vi lärt känna och som bodde i Ösmo inte långt från Nynäshamn. Ryser bara jag tänker på hur lite vi tänkte på de efterverkningar våra idiotiska beslut kunde fått. Hur som helst, köttmarknade skulle detta gälla. Och dessa fem i tre ragg alla jagade. Eller dessa ragg överhuvudtaget. Jag var ute för att ha kul med mina kompisar, och festa loss. Men de flesta av de kompisar jag var ute med försvann efter de tre första ölen försvunnit och sedan såg man dom inte förrän stängningsdags igen. Själv förstod jag aldrig grejen, eller rättare sagt jag vågade nog aldrig försöka förstå blyg som jag var och är. Men jag tyckte och tycker fortfarande spelet på krogen är patetiskt. Det enda man var ute efter var ju att få ligga. Själv har jag aldrig varit ute efter one night stands. Vet ärligt inte om jag skulle fixa en sådan lös förbindelse med en människa man inte vet ett dugg om. Kom nu att tänka på en rätt äcklig sak jag minns från en kväll på gamla Strömsborg. Också ett ställe vi gick på. Firade till och med nyårsafton där ett år. Just D var otroligt populära på den tiden, inte minst hos småtjejerna. De hade uppträtt på Strömsborg, bra fulla och inte speciellt bra. Vi satt en bit bort från scen då vi inte var intresserade av deras musik. Så ser vi en stund efter konserten att de tre coola snubbarna i bandet har varsin helflaska sprit i ena handen och en väldigt ung tjej i andra handen. Nu var det ju åldersgräns på Strömsborg, men som det var på den tiden, och säkert är fortfarande, så kollades inte leg så noga när det gällde tjejer. Det var ju tjejer klubbarna ville ha in och då struntade de ofta i en del regler. I alla fall minns jag den grejen som riktigt vidrig. Jag har ingen åsikt om groupies i vanliga fall, så länge det är vuxna människor som vill ligga med kändisar. Men det här kändes mest som utnyttjande av småtjejer av tre killar som njöt av varje sekund av sitt kändisskap. Hemskt!

Apropå

utgångar och tjejer så var perioden från det jag slutade gymnasiet och ca två år framåt den period när jag "lekte av mig" vad gäller festande. Som jag nämnt var raggning inte min starka sida, utan jag koncentrerade mig på festandet och, om jag blev tillräckligt full, dansandet. Vi var som sagt mycket på Ritz och det var riktigt tråkigt när de fick stänga på grund av klagomål från grannar som tyckte ljudnivån var för hög. Jag är riktigt osäker om jag minns rätt men jag tror att Imperiet gjorde sin sista spelning på kvällen när Ritz stängde igen. Jag vet att Imperiet gjorde sin sista spelning på Ritz men är osäker på om den sammanföll med Ritz sista öppna kväll. Hur som helst var jag där på den konserten och det är ett av det starkaste konsertminnen jag har. Kommer till och med ihåg att jag grät mig till sömns den natten för att Imperiet inte fanns längre. När Ritz stängt började vi i stället gå på Downtown. Här träffade jag min första riktiga flickvän. Den jag miste min oskuld med vid 18 års ålder. Den jag ville gifta mig med, spendera resten av mitt liv med och skaffa barn med. Den som krossade mitt hjärta obarmhärtigt. Den som fick mig att kasta bort många år av mitt liv av rädsla för att bli sårad igen. Jag hatar henne för det hon fick mig till. Jag hatar den jag blev på grund av hennes svek. Jag klandrar henne för att jag kanske har missat att bli lycklig även om det säkert bara är jag själv som satt hinder för det. Känns lättare att skylla det på henne. Jag tänker inte skriva mer om henne än i detta inlägg. Jag vill att det ska vara ett passerat kapitel i mitt liv. På ett sätt har jag henne att tacka för att jag fick upp ögonen för att inte vara så naiv och godtrogen. Trots att på grund av min relation med henne litade jag inte på någon i många år. Det som hände mig kan sammanfattas med att hon bedrog mig med en kompis en lång tid innan hon med ett illvilligt leende berättade detta dagen efter en nyårsafton. En nyårsafton där jag bestämt mig för att förbereda ett frieri kort in på det nya året. Efter hon gjort slut med mig på detta brutala sätt, drack jag i princip varje dag i ca två veckor. Efter detta förhållande tog det lång tid innan jag ens ville fundera på att inleda något nytt med en annan tjej. Jag tror också att denna erfarenhet gjort att jag har jättesvårt att ta avslag, oavsett vad det gäller. Jag hamnar direkt i tankar om att jag är vidrig och oönskad och ska bara hålla mig undan. Efter detta första förhållande har jag endast varit tillsammans med tre andra tjejer. Det längsta förhållandet av de tre varade 2 år. Så vid snart 45 års ålder kan jag lugnt påsta att jag är väldigt oerfaren. Hmm. Det var inte det här jag tänkt behandla när jag började inlägget, utan var inne på att ta upp ställen vi gick på under min festligaste period i min ungdom. Ja ja, det får jag väl ta upp nästa gång då kanske.

Jag, mig och mitt del 3

De sista åren i gymnasiet sommarjobbade jag på min pappas jobb som lagerarbetare. Min bror skulle följa när även han kom upp i ålder. Det jag kommer ihåg bäst var att vi varje morgon fick färska varma frallor från ett bageri i närheten som en av de ordinarie lagerarbetarna köpte på väg till jobbet. Kan än idag känna lukten och smaken av dom när jag tänker på det. Mitt andra starka minne är min bror och jag som lyssnar på radion medan vi arbetar. Plötsligt spelar de Povel Ramel med Naturbarn och vi börjar skratta så vi kiknar! I början är ju låten som vilken annan gammal svensktoppslåt som helst, men en bit in på den börjar han med läten som bara blir värre och värre. Detta blev helt enkelt för mycket för oss och vi vek oss av skratt. Ingen av de andra gubbarna fattade ett dugg och undrade vafan det var som var så roligt. Har lyssnat på den efter detta tillfälle och då har det inte alls var lika roligt så det var nog tillfället och att vi triggade varandra som gjorde det. Efter gymnasiet började jag då söka jobb. Ett av de första jobben jag sökte var som order/lageransvarig på ett företag som hette Allen-Bradley och som ägdes av Rockwell. När jag såg annonsen i DN tänkte jag på Rockwool. De hade jag ju hört talas om. När Matts på Allen-Bradley ringde och undrade om jag kunde komma på intervju tackade jag ja givetvis. Efter det samtalet fick jag be pappa och mamma att skjutsa mig till arkivet på DN för jag kom inte ihåg vad det var för jobb jag hade sökt och var tvungen att leta upp annonsen igen. Efter en intervju och nervös väntan ringde så Matts igen för att boka ett andra möte, då jag även skulle få träffa VD'n som tidigare hade varit på semester men nu kommit tillbaka. Jag fick träffa Royne som han hette, och tydligen var detta bara en formsak (han ville väl se med egna ögon att jag var ok som Matts och Ingegerd, den jag skulle läras upp av och avlasta, hade sagt). Efter ett litet samtal erbjöd han mig jobbet med den fantastiska lönen på 6800:-! Jag tackade ja, och började på Allen-Bradley i Augusti 1986. Runt denna tid, slutet på gymnasiet och början på arbetslivet, började jag gå en del på disko. Inneställena dit alla gick hette vid denna tid Bobadilla, Big Brother, Grottan och Ritz. Ritz blev stället vi gick mest på. Brorsan blev så dragen till Ritz att han till och med gick dit de kvällar det var så kallade bögkvällar. Han och en kompis som hette Thomas sprang där 4-5 dagar i veckan när det var som mest. De kunde inte få nog. Kanske ska tillägga att det var en servitris där som brorsan var rätt intresserad av. Tiden på Ritz, och även lite senare då stället vi sprang på hette Downtown, var nog den bästa jag haft hittills i mitt liv. Då bortser jag från en period mycket senare i mitt liv som jag återkommer till. Under den här perioden fick jag uppleva Dr. Albans uppgång, DJ kollektivet Swemix med Denniz Pop i spetsen och partylåtsgänget över alla andra, Technotronic. Satan vad vi dansade gänget som var där under denna period. Jag kommer ihåg mig själv och en kompis som hette Hempa ståendes uppe på ett par ryggstöd på soffor där gäster satt. Något jag idag inte fattar att jag gjorde. Denna blyga feta kille uppe på ett ryggstöd, tokdansandes! Jösses. Kan ju ha berott på alla de öl man förtärde också, jag vet inte. Det var också på Ritz där mina första taffliga försök att ragga började. Jag var värdelös där och är lika värdelös idag. Det är det här spelet jag inte klarar av bara. Thomas blev lite av en nemesis på Ritz. Det gick inte att försöka föra ett samtal med en tjej utan att han skulle klämma sig in och försöka ta över. Det gick så långt en gång att jag gjorde en riktigt ful grej mot honom. Jag satt och snackade med en tjej som utbildade sig till sjuksköterska och jobbade på SÖS. Hon var där med ett gäng sköterskekompisar. Vi satt en lång stund och bara samtalade om allt. Kändes liksom rätt på något sätt vet jag. Då kommer Thomas, drar upp tjejen, säger "Nu dansar vi!" och drar iväg med henne. Sedan ser jag inte till dom förrän det är dags för oss att åka hem. Ska kanske tillägga att när vi var ute med Thomas var fyllekörning snarare en regel än ett undantag. Något jag ångrar djupt idag. Jag tackar de makter som såg till att det aldrig hände en olycka när vi körde hem på nätterna. *ryser* Hur som helst: Thomas körde och när vi stannade vid SÖS för att släppa av tjejgänget som bodde i studentlägenheter i närheten, säger Thomas innan jag går ut för att säga hejdå: "Ta hennes nummer till mig". Ja visst säger jag! Ber om hennes nummer och får det. Sätter mig i bilen och Thomas frågar om jag fick numret. Jajamänsan säger jag och ger honom ett nummer. Det är bara det att det är ett telefonnummer som jag hittat på. Det riktiga numret har jag tänkt att använda själv då det ändå var jag som träffat henne först, eller hur? Nu ringde jag aldrig, då jag ju var nykter dagen efter och mitt vanliga, blyga jag. Vi såg aldrig detta tjejgäng på Ritz igen. Efter en tid när vi frågade Thomas hur det gått med tjejen, sa han att först svarade ingen, men när han ringt några gånger var det en kille som svarade. Då lade Thomas på.

Jag, mig och mitt del 2

Då är vi vid gymnasietiden. Jag gick 3-årig ekonomisk linje på Brännkyrka Gymnasium och det var en riktigt bra tid tycker jag. Träffade där min andra riktigt nära vän, Danne. Vi lärde känna varandra tack vare en övning en lärare körde med oss. Jag kommer inte ihåg vilken lärare det var eller i vilket ämne, men det var en bra övning. Den gick ut på att vi i klassen skulle lära känna varandra bättre. Vi satt i par och fick berätta om oss själva, sedan skulle vi inför resten av klassen berätta om den andra personen. Det slumpade sig så att jag och Danne hamnade i ett par och upptäckte att vi hade likadana intressen. Efter denna övning började vi umgås mer och mer. Danne var den som drog in mig i pokerns och travets värld. Trav har jag tröttnat på och följer inte längre. Däremot är jag fortfarande intresserad av poker, men spelar inte så mycket själv längre. I gymnasiet var det femkortspoker som gällde på rasterna. Nu på senare år har det naturligtvis blivit texas hold em som fångat mitt intresse. Mycket tack vare kanal 5 och deras sändningar av World Poker Tour. En riktigt bra TV-sport om den sänds på rätt sått vilket WPT gjorde. Tiden i gymnasiet var lättare för en som var överviktig, mest för att man är lite mognare i den åldern tror jag. Detta gjorde att jag i alla fall duschade efter gymnastiken, men blygheten var densamma. Jag minns inte att jag var riktigt kär i någon tjej på gymnasiet även om det naturligtvis var en som jag kommer ihåg att jag tyckte mycket om i smyg. Så någon tjejtjusare var jag aldrig i min ungdom, långt därifrån. I stället fick jag koncentrera mig på sport, spel och musik, vilket följt mig genom livet ända tills idag. Förutom poker och trav sysslade jag, och de jag hängde med, också mycket med bowling och flipper på raster och luncher. Min första fylla hade jag i gymnasiet också. En 48 timmars resa till Åbo som en klasskompis ordnade genom MUF. Vi bildade en studiecirkel vill jag minnas och fick därigenom ett bidrag så vi kunde göra denna resa. Kommer ihåg att jag sprang, endast iförd kalsonger och en t-shirt, genom hotellkorridoren och hälsade alla finska gäster jag mötte med ett glatt "Terve!" Resten är lite av en dimma. Kan tänka på det än idag och rodna. Ung och dum var bara förnamnet. På tal om fylla kan jag undra om dagens gymnasieungdomar gör likadant som jag och de jag hängde med gjorde sista veckorna innan examen: Tror jag var i skolan kanske en dag de sista 2 veckorna. Betygen var ju klara 4 veckor innan examen så vi kände inte något behov att gå dit på slutet utan stannade hemma i stället då det tog på krafterna att gå på alla studentfester. Däremot tackade jag nej till festligheterna på examensdagen. Kommer ihåg att jag tjatade till mig en ljus kostym på Gulins från Oscar Jacobsson (tror jag) som mamma betalade. Jag lovade dyrt och heligt att jag skulle använda den många gånger, inte bara på examensdagen. Gissa hur det blev? Examensdagen var en perfekt sommardag. Solen sken och det var hur varmt som helst! Var helt blöt i håret när mössan slängdes i luften. Sedan åkte jag hem med mamma, pappa, bror och farmor för ett lugnt firande hemma med fika och bulla. Året är 1986 och nu var det dags för livet att börja!

Jag, mig och mitt

Nä, nu är det dags att ta tag i denna blogg känner jag. Har så många inlägg i huvudet, men vill ha in speciella inlägg innan dessa kommer in.
Så vi börjar nu med mitt liv hittills i väldigt, väldigt korta drag:
Föddes på södra BB 27 September 1967. Växte som sagt upp med min bror, mamma och pappa i en liten lägenhet i Midsommarkransen. Hade en bra uppväxt tycker jag, trots de "bekymmer" jag snart tar upp. Min bästa kompis under uppväxttiden träffade jag på dagis när jag var ca 6 år. Han hette Micke. Vi var oskiljaktiga från första klass och under hela grundskoletiden. I hela mitt liv har jag bara haft en, högst två jättenära kompisar. Vet inte vad det beror på, kanske att jag inte har haft lust eller ork att vårda fler relationer samtidigt, jag vet inte. Jag gick i Västbergaskolan från årskurs 1-9. Min första "kärlek" var Janna som jag var jättekär i från 6 års ålder, fram till åtminstone högstadiet. Jag har alltid varit väldigt blyg så min kärlek fick hon aldrig reda på förrän det var för sent. Micke berättade det för henne när vi var kanske 9 år. Dessvärre hade jag då blivit en större version av mig själv så Janna var inte intresserad. Hennes ord kommer jag ihåg än idag när jag stod gömd bakom ett lekhus då Micke förklarade min kärlek till henne: "Jag tyckte om Magnus förut innan han blev tjock, men inte nu längre". Barn kan vara så elaka ibland... Eller man ska nog säga ärliga på gott och ont. Tror inte man tänker lika mycket som barn på hur det man säger påverkar andra människor. Denna händelse gjorde inte direkt att jag kom ut ur mitt skal, tvärtom. På högstadiet blev jag mer och mer medveten om min kropp, kanske mycket beroende på att klasskamrater gjorde mig uppmärksam på den. Jag skulle inte kalla det för att jag var mobbad, för jag kunde säga emot. Men att bli kallad tjockis och fetknopp i tid och otid tar mer på psyket än vad man vill erkänna tror jag. Detta gjorde att jag under min tid i högstadiet slutade duscha efter gymnastiken. Jag och en kompis som hette Thomas, som också hade komplex för sin kropp,  gick i stället till en toalett och stänkte lite vatten i ansiktet och under armarna och torkade bort den värsta svetten. Detta gjorde ju inte att glåporden minskade direkt. Hur som helst tycker jag inte det var så farligt då. Jag hade kompisar och det var inte så att jag råkade i slagsmål på grund av detta. Tvärtom kan jag säga att jag aldrig i hela mitt liv varit i slagsmål med någon. Har inte ens varit nära. Känner, när jag tänker på det, att jag hellre skulle försöka springa ifrån möjligt slagsmål i stället för att stanna kvar och slåss om inte försök att prata sig ur det fungerade. Om inte någon i min närhet skulle bli utsatt då givetvis. De personer jag känner för, skulle jag riskera livet för. Fortsättning följer...