Kattvakt

Jag har blivit med katter en vecka. Ett par kompisar på jobbet har åkt på en bröllopsresa i en vecka och jag erbjöd mig att vara kattvakt under tiden de var borta. För en kille som aldrig haft husdjur i hela sitt liv, ja förutom en vandrande pinne när jag gick i högstadiet, så har det varit väldigt pirrigt innan själva vakten började. I går så kom de då med sina två katter och hittills är det hur lugnt som helst. De har mest legat på ställen i lägenheten jag inte ens visste att man kom åt. T ex i dag efter min vanliga lördagsutflykt med mamma och bror, kommer jag hem och ser inte ett spår av dom. Letar och letar utan att ens höra något från dom någonstans! Märker att en låda i bokhyllan är lite utdragen. Tänker då att: Ja någon av dom lyckades väl få ut den lite inatt hur nu det gick till. Så jag skjuter in den igen och sätter mig i soffan lite orolig för var de är trots att allt är stängt i lägenheten. Men så ser jag att lådan är utdragen igen och DÅ börjar jag undra. Vad tusan, de kan ju inte ligga i lådan? Så jag drar ut den helt plus lådan ovanför, och mycket riktigt! Bakom lådorna ligger de och kurar och stirrar på mig som den främling jag är. Annars är de väldigt lugna för att vara vildar enligt deras husse och matte. Kan inte låta bli att vara orolig att något är fel när de är så lugna och skygga. Men försöker intala mig att de håller på att känna in sin nya omgivning och dess tillfälliga vakt. Har haft dom sedan snart 24 timmar och det ser inte ut som de ens ätit eller druckit under denna tid. Men intalar mig själv att även det kommer när de känner sig mer hemma. De har använt sin kattlåda en hel del så den delen fungerar i alla fall. Jag hoppas vi snart kommer bättre överens så vi kan leka lite och att deras aptit och törst återvänder.

Bottenlöst

Det är "lustigt" hur marken helt plötsligt kan försvinna under fötterna, och jag bara faller handlöst ner i hopplöshetens mörker. Först förstår jag inte varför. Men nu när jag sitter där jag tänker som bäst (Exakt! På toan) slår det mig: det är ju inte så konstigt alls! Det är midsommar och det har hänt en del runtomkring mig på sistone. Ett par i min närhet gifte sig igår. Min bästa kompis har åkt till släkt och vänner för att fira midsommar. Idag kom en kollega till jobbet med sin nyfödda bebis. När jag var och handlade var jag givetvis omringad av alla gäng med människor som handlade till alla fester de ska till i morgon. Själv ska jag visserligen hem till bror min som fyller år idag (Grattis på 20-års dagen!! Plus några år...) tillsammans med mamma. Men sen? Tillbaka till ensamheten. Det känns som jag ska gå sönder. Så ont gör min önskan att ha en egen familj. Ondare gör vetskapen att jag aldrig kommer få en. Det är så jävulskt orättvist! Och jag tänker: Vad är det då för mening?

Dagens citat

"It's so easy to laugh it's so easy to hate it takes guts to be gentle and kind"

Så sant som det är skrivet...

Lyckorus

Hela dagen har jag gått i ett eget litet lyckorus, när jag promenerat genom stan och runt hela Kungsholmen. Detta beror på gårdagen, då jag var utbjuden till skärgården för att fira världens härligaste barn som fyllde 5. Det blev en dag fylld av intryck. Idag när jag försöker få ordning på alla, kan jag lugnt konstatera att så mycket som hände igår händer inte på ett normalt år i mitt liv! Det börjar med att jag kör vilse på vägen ut till stället där jag ska bli hämtad med båt. Väl på upphämtningsplatsen väntar jag på bryggan och inom kort kommer en härlig uppenbarelse! Mamman till födelsedagsbarnet med mormors hund i fören, kommer farandes med en väldig fart! Jag hoppar i, lika graciöst som ett kylskåp och blir anvisad en plats mitt i fören. Väl framme på ön, hoppar jag lika graciöst av båten och får genast en kommentar om att jag inte tar med mig förtampen (eller vad det nu heter. Märk väl att jag har bott i stadsmiljö i hela mitt snart 45-åriga liv så båtar och skärgård är jag minst sagt inte så erfaren av) så mamma får helt själv förtöja båten. Sedan följer en härlig välkomstkram av mormor som håller på att gunga med G som födelsedagsbarnet kallas. Även pappa till G kommer ut och hälsar med ett fast handslag och välkomnar mig ut till paradiset (som jag kallar deras landsställe). Efter en liten stund är det så dags för födelsedagstårta och kaffe. Vi njuter av den inomhus då vädret inte visar sig från sin bästa sida för tillfället. Jag tar en, i mitt tycke, stor bit tårta och trycker in i flabben på två röda som vanligt. Äta med andakt har aldrig varit min starka sida. Man kan tro att jag suttit i fängelse, för jag äter som om jag tror att någon ska sno maten om jag inte äter tillräckligt snabbt. Jag blir sedan "itvingad" 2 ytterligare bitar som inte är speciellt små. Men glad i hågen åker dom också ner i magen (ja passa på nu glupsker för på måndag är det slut!!). Under tiden öppnar G mina presenter och verkar rätt nöjd. Hon bläddrar i böckerna jag köpt länge och väl. Men nu är G lite trött och behöver sova middag, så medan pappa lägger henne Föreslår mamma och mormor att åka ut med båten och försöka få upp lite strömming. Normalt är det fel tid att fiska strömming mitt på dagen, men då det är så lugnt ska det vara bra fiske ändå, så vi åker ut en bit och sätter oss med våra krokar för att försöka få upp lite middag. Vi sitter ett bra tag utan att något händer, men helt plötsligt känner jag att det rycker i linan och ropar till! Lugnt börjar jag rulla upp linan, men mamma till G kommer direkt och börjar dra i linan med en jädra fart! Och upp kommer en liten firre som sprattlar för glatta(?) livet. Först får jag försöka kroka ur strömmingen, men som sagt, landkrabba som jag är agerar jag som en, ja fisk på torra land va! Men G-mamman tar med vana händer och krokar ur firren. Sedan sitter vi en stund till utan att få upp något mer så vi åker tillbaka. Väl tillbaka ska jag själv få äta min fångst! G-mormor rensar den med van hand, kryddar och har på lite ströbröd och så i pannan. Ett par minuter där och sedan direkt upp på en knäckemacka. Satan! Min första knäckemacka med egen och nyfångad strömming. Är nog det godaste jag ätit på jag vet inte hur länge! Och då ska ni veta att jag är verkligen ingen fiskkille. Får jag välja mellan kött och fisk när jag ska äta, blir valet i princip alltid kött. Men detta är svårslaget! Efter mackan står jag och njuter av utsikten en stund innan det är dags för ett nyvaket födelsedagsbarn att äta. Spagetti med köttfärssås står på menyn. Och då det var ett tag sedan jag åt är jag ju jättehungrig (OBS! Ironisk). Men två portioner går ner i maggen! Är det något jag kan så är det att äta, mätt eller inte. Efter en liten stund, med magen som en spärrballong, är det så dags för en kaffe efter maten. Och givetvis med bakverk till! Som tur är föreslår G-mormor en tur ner till bryggan för att hämta dagens tidning. Jag är inte sen att säga att jag vill med. Allt för att gå ner alla godsaker jag stoppat i mig. Så G-mamma, mormor, G och jag beger oss iväg på en prommis ner till bryggan. G som inte orkar gå hela vägen får sitta i en skrinda som jag drar och njuta av omgivningarna. Hon klappar händerna av glädje så fort hon ser något kul. Väl vid bryggan vill G kasta lite sten i havet. Jag hämtar några stenar som hon glatt kastar i. När båten kommer så visar det sig att de inte har med sig någon tidning, så vi får gå tillbaka med oförrättat ärende. Nu till dagens höjdpunkt, som jag önskar att alla fick uppleva: Väl tillbaka så går vi in till tomten bredvid för G ska hoppa i hoppborg med mamma! Mamma och G kliver in och börjar hoppa som galningar, och jag önskar alla fick höra G's skratt! Jag, G-pappa och mormor står utanför hoppborgen och kan inte göra annat än att tokskratta när vi hör G's glädjetjut och skratt! Och grejen med G är att när hon gör något roligt vill hon ALDRIG sluta. Och det får oftast mamma lida för. För ju mer mamma hoppar desto mer vill G hoppa! Vi står där, ja säkert en halvtimme, och G slutar aldrig att skratta och vill bara ha mer och mer och mer. Till slut så blir hon dock lite trött i mössan, så mamma lyckas sluta med hoppningen för att pappa ska kunna lägga G för natten, och det är dags för mig att bege mig hem. Efter en kram hejdå från mormor, sätter jag mig i fören på båten för hemfärd. Väl tillbaka i min bil och på väg hem sitter jag med ett enda stort leende. Den här dagen har också präglats av samma leende. Det är dagar som igår som gör livet värt att leva! Längtar redan till nästa gång jag får träffa det gladaste barnet i hela världen! Tack till G, G-mamma, G-mormor och G-pappa för en underbar dag!

Hat

Mina funderingar idag kretsar runt ordet i rubriken. Det är ett väldigt starkt ord och jag undrar vad det egentligen betyder? Hur ska man känna för att ha ett hat mot något eller någon? Anledningen till att jag funderar är följande: Det finns en person i min vardag som jag har upptäckt att jag känner, ja vad, för? Grejen är att denna person är en, vad jag kallar, ego-människa. Hon tänker inte på någon annan än sig själv. När det har varit diskussioner på jobbet om vad som görs fel och vad som kan göras bättre, har det alltid varit spegel utåt och ideer om hur alla andra utom hon själv kan ändras så att det blir bättre för henne. Detta har varit väldigt frustrerande men jag har på något sätt accepterat hennes tankesätt för jag har hela tiden haft tron att det faller tillbaka på henne själv. Men nu har det hänt en sak som gör att hon faller ytterligare i aktning hos mig. Jag ska dessutom tillägga att hon alltid har varit en som bollat sina ideer med de chefer gruppen har haft, i stället för att bolla det inom gruppen först. Vilket jag också kan acceptera, om nu chefen även tar in övriga gruppmedlemmars åsikter i frågan. Men nu har vi en chef som verkar ta det hon säger för en sanning som innefattar hela gruppen, och det gör mig fly förbannad! En sak man ska veta om mig är att jag tar mitt jobb på blodigt allvar. Jag kan skoja på jobbet, och helst så barnsligt som möjligt. Men när det gäller är jag råseriös och då finns det inte utrymme för skämt. Jag arbetar dessutom väldigt hårt, och är en driven person som försöker arbeta tillsammans med mina kollegor för att få det så bra som möjligt. Därför blir jag nu så upprörd när hon har gått till chefen och sagt att det är så lite att göra så hon blir galen. Detta tror ju nu chefen gäller för alla oss andra också, och därför försöker hon nu se till så vi får mer ansvar och uppgifter att ta hand om. Ytterligare ett tillägg är att min "kollega" i mina ögon inte är ett dugg driven i det hon gör heller. Jag sträcker mig till och med så långt som att hon hellre snackar än jobbar. Och när hon väl jobbar väljer hon omsorgsfullt vad hon ska jobba med och vad hon skiter fullständigt i att göra. Och detta är enligt mig den lägsta form av kollegor. Jag kräver ett lika stor ansvarstagande hos alla i min omgivning som hos mig själv. Så vad är det då jag känner för henne, är min fundering? Hat är det inte. Men jag har denna vecka upptäckt att jag blir irriterad när jag hör henne, jag vill inte ha med henne att göra och det är knappt jag orkar säga hej eller hejdå på dagarna. Men ta upp det med henne, säger ni då säkert. Och visst, det skulle jag försöka ta mig mod till att göra, trots min konfliktsrädsla, om det inte varit så att jag har ju själv inte fått höra det hon sagt till chefen. Jag har fått höra det från en tredjepart som fick det berättat för sig av henne. Och då skulle jag bryta ett förtroende om jag tog upp detta direkt, vilket är något jag bara inte gör. Så för tillfället kan jag bara bita mig i tungan och fortsätta hoppas att allt en dag exploderar i hennes ansikte och hon förstår vad hon ställer till med när hon beter sig som hon gör. Och jag får fortsätta fundera på vilken känsla jag har för henne: avsky, förakt...?

Extra baggage

Jag har genomgått en viktresa för ett antal år sedan. Innan resan vägde jag 120 kg den sista gången jag vägde mig. Från 2004 fram till hösten 2005 gick jag ner minst 30 kilo. Jag vägde som minst 90 kg. Jag var, med mina mått mätt, ruskigt vältränad. Höjdpunkten kom när jag lyckades ta mig genom vad som då hette St. Eriksloppet. En halvmara i Stockholm. I dag kan jag inte förstå att det var jag som sprang det loppet. I jävligt fisig takt i och för sig, men ändå! Sedan det loppet har jag sakta men säkert lagt på mig mer och mer igen. Jag har aldrig hållt på att väga mig, mest beroende på att jag varit så fet och vägt så mycket. Det hade inte förvånat mig om jag vägde 130 kg när jag vägde som mest runt 2004, innan jag beslutade mig för att sluta röka och leva mer hälsosamt. Sedan är jag en person evigt tacksam för att hon drog med mig på mitt första BodyPump pass (som jag kör än idag och tycker fortfarande är ruskigt kul) och "tvingade" mig börja springa. Tack M! Du vet inte vad det betytt för mig. Även efter min viktnedgång väger jag mig knappt alls. Senast jag vägde mig var säkert ett år sedan och då stod vågen på 95. Min aversion mot vågar hänger ihop med att jag nästan alltid varit fet. Jag ser mig fortfarande som den jag var för över 7 år sedan. Men jag tror att om vågen stod på 100 om jag vägde mig idag, skulle jag inte bli förvånad. Därför har jag nu bestämt att det får vara nog ett tag. Jag ska ge mig veckan som kommer, då jag ska vara ledig några dagar och då vill jag unna mig. Men sedan är det nog! Jag ska resa till Alicante på min semester och vill känna mig så bekväm jag kan med min kropp, och det innebär träning, mindre mat och inget godis! Detta från och med nästa vecka alltså. Jag har tagit beslut som detta flera gånger. Och jag vet att jag kan hålla det i alla fall en månad. Jag hoppas nu jag kan hålla det lite längre så jag känner mig, om inte smal, så inte lika fet när det är dags för semester. Jag tror min självbild hänger ihop med hur oföretagsam jag är när jag är ledig. Jag hoppas jag kommer våga mer på egen hand om jag känner mig i bättre form fysiskt än jag gör idag. Så om några dagar kör vi!!

Sångfågel

I kväll när jag sitter inne och kurar, och tittar ut på det eviga regnet som aldrig verkar ta slut, kommer jag att tänka på hur otroligt mycket jag önskar att jag hade en sångröst som t ex Donny Hathaway.
Jag kan fundera på varför en sådan som jag, som är så otroligt beroende av musik, inte begåvats med verktyg att arbeta med det? I kväll tänker jag mest på att om jag hade en sångröst finns det en person jag skulle vilja sjunga denna för: A song for you