Lyckorus

Hela dagen har jag gått i ett eget litet lyckorus, när jag promenerat genom stan och runt hela Kungsholmen. Detta beror på gårdagen, då jag var utbjuden till skärgården för att fira världens härligaste barn som fyllde 5. Det blev en dag fylld av intryck. Idag när jag försöker få ordning på alla, kan jag lugnt konstatera att så mycket som hände igår händer inte på ett normalt år i mitt liv! Det börjar med att jag kör vilse på vägen ut till stället där jag ska bli hämtad med båt. Väl på upphämtningsplatsen väntar jag på bryggan och inom kort kommer en härlig uppenbarelse! Mamman till födelsedagsbarnet med mormors hund i fören, kommer farandes med en väldig fart! Jag hoppar i, lika graciöst som ett kylskåp och blir anvisad en plats mitt i fören. Väl framme på ön, hoppar jag lika graciöst av båten och får genast en kommentar om att jag inte tar med mig förtampen (eller vad det nu heter. Märk väl att jag har bott i stadsmiljö i hela mitt snart 45-åriga liv så båtar och skärgård är jag minst sagt inte så erfaren av) så mamma får helt själv förtöja båten. Sedan följer en härlig välkomstkram av mormor som håller på att gunga med G som födelsedagsbarnet kallas. Även pappa till G kommer ut och hälsar med ett fast handslag och välkomnar mig ut till paradiset (som jag kallar deras landsställe). Efter en liten stund är det så dags för födelsedagstårta och kaffe. Vi njuter av den inomhus då vädret inte visar sig från sin bästa sida för tillfället. Jag tar en, i mitt tycke, stor bit tårta och trycker in i flabben på två röda som vanligt. Äta med andakt har aldrig varit min starka sida. Man kan tro att jag suttit i fängelse, för jag äter som om jag tror att någon ska sno maten om jag inte äter tillräckligt snabbt. Jag blir sedan "itvingad" 2 ytterligare bitar som inte är speciellt små. Men glad i hågen åker dom också ner i magen (ja passa på nu glupsker för på måndag är det slut!!). Under tiden öppnar G mina presenter och verkar rätt nöjd. Hon bläddrar i böckerna jag köpt länge och väl. Men nu är G lite trött och behöver sova middag, så medan pappa lägger henne Föreslår mamma och mormor att åka ut med båten och försöka få upp lite strömming. Normalt är det fel tid att fiska strömming mitt på dagen, men då det är så lugnt ska det vara bra fiske ändå, så vi åker ut en bit och sätter oss med våra krokar för att försöka få upp lite middag. Vi sitter ett bra tag utan att något händer, men helt plötsligt känner jag att det rycker i linan och ropar till! Lugnt börjar jag rulla upp linan, men mamma till G kommer direkt och börjar dra i linan med en jädra fart! Och upp kommer en liten firre som sprattlar för glatta(?) livet. Först får jag försöka kroka ur strömmingen, men som sagt, landkrabba som jag är agerar jag som en, ja fisk på torra land va! Men G-mamman tar med vana händer och krokar ur firren. Sedan sitter vi en stund till utan att få upp något mer så vi åker tillbaka. Väl tillbaka ska jag själv få äta min fångst! G-mormor rensar den med van hand, kryddar och har på lite ströbröd och så i pannan. Ett par minuter där och sedan direkt upp på en knäckemacka. Satan! Min första knäckemacka med egen och nyfångad strömming. Är nog det godaste jag ätit på jag vet inte hur länge! Och då ska ni veta att jag är verkligen ingen fiskkille. Får jag välja mellan kött och fisk när jag ska äta, blir valet i princip alltid kött. Men detta är svårslaget! Efter mackan står jag och njuter av utsikten en stund innan det är dags för ett nyvaket födelsedagsbarn att äta. Spagetti med köttfärssås står på menyn. Och då det var ett tag sedan jag åt är jag ju jättehungrig (OBS! Ironisk). Men två portioner går ner i maggen! Är det något jag kan så är det att äta, mätt eller inte. Efter en liten stund, med magen som en spärrballong, är det så dags för en kaffe efter maten. Och givetvis med bakverk till! Som tur är föreslår G-mormor en tur ner till bryggan för att hämta dagens tidning. Jag är inte sen att säga att jag vill med. Allt för att gå ner alla godsaker jag stoppat i mig. Så G-mamma, mormor, G och jag beger oss iväg på en prommis ner till bryggan. G som inte orkar gå hela vägen får sitta i en skrinda som jag drar och njuta av omgivningarna. Hon klappar händerna av glädje så fort hon ser något kul. Väl vid bryggan vill G kasta lite sten i havet. Jag hämtar några stenar som hon glatt kastar i. När båten kommer så visar det sig att de inte har med sig någon tidning, så vi får gå tillbaka med oförrättat ärende. Nu till dagens höjdpunkt, som jag önskar att alla fick uppleva: Väl tillbaka så går vi in till tomten bredvid för G ska hoppa i hoppborg med mamma! Mamma och G kliver in och börjar hoppa som galningar, och jag önskar alla fick höra G's skratt! Jag, G-pappa och mormor står utanför hoppborgen och kan inte göra annat än att tokskratta när vi hör G's glädjetjut och skratt! Och grejen med G är att när hon gör något roligt vill hon ALDRIG sluta. Och det får oftast mamma lida för. För ju mer mamma hoppar desto mer vill G hoppa! Vi står där, ja säkert en halvtimme, och G slutar aldrig att skratta och vill bara ha mer och mer och mer. Till slut så blir hon dock lite trött i mössan, så mamma lyckas sluta med hoppningen för att pappa ska kunna lägga G för natten, och det är dags för mig att bege mig hem. Efter en kram hejdå från mormor, sätter jag mig i fören på båten för hemfärd. Väl tillbaka i min bil och på väg hem sitter jag med ett enda stort leende. Den här dagen har också präglats av samma leende. Det är dagar som igår som gör livet värt att leva! Längtar redan till nästa gång jag får träffa det gladaste barnet i hela världen! Tack till G, G-mamma, G-mormor och G-pappa för en underbar dag!