Bottenlöst

Det är "lustigt" hur marken helt plötsligt kan försvinna under fötterna, och jag bara faller handlöst ner i hopplöshetens mörker. Först förstår jag inte varför. Men nu när jag sitter där jag tänker som bäst (Exakt! På toan) slår det mig: det är ju inte så konstigt alls! Det är midsommar och det har hänt en del runtomkring mig på sistone. Ett par i min närhet gifte sig igår. Min bästa kompis har åkt till släkt och vänner för att fira midsommar. Idag kom en kollega till jobbet med sin nyfödda bebis. När jag var och handlade var jag givetvis omringad av alla gäng med människor som handlade till alla fester de ska till i morgon. Själv ska jag visserligen hem till bror min som fyller år idag (Grattis på 20-års dagen!! Plus några år...) tillsammans med mamma. Men sen? Tillbaka till ensamheten. Det känns som jag ska gå sönder. Så ont gör min önskan att ha en egen familj. Ondare gör vetskapen att jag aldrig kommer få en. Det är så jävulskt orättvist! Och jag tänker: Vad är det då för mening?