Bokat!

Nu har jag säkrat semestern! Har idag varit inne och bokat en resa till Alicante under min semester.
9 härliga dagar blir det i en stad jag varit i men endast under en kort tid en kväll. Längtar till sol, bad och kanske ett par cervezas!

Klamra

När jag är på randen att trilla ner i min grop av bitterhet och uppgivenhet inför alla sakers jävlighet, försöker jag klamra mig fast vid allt bra som händer för att undvika att trilla i. Som igår till exempel. Eurovisionsfestivalen där Loreen vann överlägset! Det är i det stora hela en skitgrej, men för mig är det viktigt att glädjas åt en sådan sak. Jag satt där när hon sjöng och glädjetårar rann nerför min kind. För trots att låten spelats sönder och samman överallt, så till den grad att jag till och med stänger av radion när Euphoria spelas, fick jag ändå ståpäls av henne igår. Hon gjorde låten bättre än någonsin. När sedan rösterna trillade "vår" väg och man förstod när det var 6-7 länder kvar att rösta att det var klart, kände jag en stolthet och glädje för hennes skull. Och det är sånt här jag försöker klamra mig fast vid. Glädje för andra när det går bra för dom. Den här svenska avundsjukan förstår jag inte ett dugg av. Det roligaste jag vet är när det går bra för andra. Självklart är jag glad när något går min väg också, men nu när jag är i en period där självförtroendet är nere på botten är det svårt att se något bra hos mig. Då letar jag desperat efter något, vad som helst, att glädjas över. Allt för att ta bort fokus från mig själv och därmed trilla ner. För jag hatar den där satans gropen. Den blir bara djupare, mörkare, trängre och väggarna blir halare och halare att klättra upp för. Det är i dessa lägen fler vänner hade varit bra. Vänner som kan dra mig upp när jag själv inte orkar. För ibland kan jag undra om jag inte en dag bryter både ben och armar när jag trillar i, så jag aldrig tar mig upp igen.

Prommis och schlagerfest

En annan sak jag ägnar en hel del tid åt på helgerna är att promenera. I dag t ex har jag varit ute på min vanliga prommis runt den finaste stadsdelen i Stockholm: Kungsholmen. Och i kväll är det dags för schlager i Baku! Jag har bestämt mig att följa vad många kompisgäng och familjer gör: Jag kommer bänka mig framför tv'n med chips och dricka, fylla i mina betyg på de olika bidragen i tidningen och högljutt skrika ut hur alla suger utom det svenska bidraget förstås. Och till slut lova mig själv att aldrig titta på skiten igen då det är ett värdelöst bidrag som vinner som vanligt. Denna gång förmodligen gummorna från Ryssland. Som vanligt kommer man bli påmind att det numera handlar om allt annat än musiken i denna tävling. Enda skillnaden mellan mig och så många andra ikväll är just det att jag som vanligt är ensam...

Tankekraft

Tänker vidare på det här med tankens kraft och hur tankar kan få oss att agera. Jag känner mig väldigt labil för tillfället. Ena stunden trivs jag med livet och tänker att: Det här är livet! Senast i dag faktiskt när vi satt några arbetskamrater och åt en salladslunch ute i solen. Jag och en arbetskamrat hade tränat nere i företagets gym och sedan satte vi oss och åt varsin sallad med en tredje kollega som väntat på oss. När jag ätit upp min sallad och satt och smälte maten i solen och blundande kände solens strålar värma mig, kände jag mig helt tillfreds med tillvaron! Så här vill jag ha det jämt, tänkte jag! Slappa i solen och bara njuta. Men så finner jag mig senare på dagen på väg hem i min bil och tankarna som då dyker upp är: Jaha, då är det rutin 1A som gäller som vanligt. Iväg och handla helgmat, hem och tvätta och diska, läsa tidningen, titta på tv och till sist gå och lägga sig och läsa innan John Blund kommer på besök. Ensam. I morgon till mamma för att handla. Och på söndag iväg och träna kl 12. Samma sak varje helg. Och alltid ensam. Eller bror är ju med till mamma, men annars är jag hela tiden ensam. Jag har ingen vän att umgås med. Jag har ingen käresta att dela mina bekymmer och glädjeämnen med. Jag har egentligen ingenting. Och den sorgen är svår att hålla i schack ibland. Ibland vill jag ställa mig upp och skrika ut hela min uppgivenhet, bitterhet och längtan efter det jag aldrig kommer få. Och alltid kommer samma fråga: Vad är det för fel på mig som är så ensam? Varför har jag inga vänner? Varför har jag inte en flickvän/fru? Vad är det för fel på mig? Vad är det för fel på mig?

Inveckling

Är det motsatsen till utveckling? Kom på mig själv idag att jag vet inte om det är så bra att stanna kvar på mitt jobb till sista dagen. Alla vi som är kvar har ju fått ett slutdatum. Jobbar vi till detta datum kommer vi få en säck pengar som ett tack och hej för att ni stannar tills skeppet sjunkit till botten. Men jag gillar inte den jag måste bli på grund av det. Alla vi som är kvar är ledsna för att det blivit som det blivit. Därför orkar ingen vårda arbetsrelationer eller stötta någon annan i den svåra tid som nu är. Sedan finns ju de som är ego av naturen och ändå skiter i andra än sig själv. Jag älskar att arbeta tillsammans med människor mot ett gemensamt mål och genom samarbete komma fram till effektiva arbetssätt. Och dessutom genom samarbete så har jag så mycket roligare på jobbet. Jag vet inget bättre än att hjälpa andra, både på och utanför jobb. Jag lever upp när jag kan vara nyttig för en annan människa. Men i alla fall. Genom att samtliga blivit mer och mer ego har jag själv blivit tvungen att aktivt tänka om. Jag tvingar mig själv att tänka mer på mig och mitt och skita i andra. Genom detta tankesätt håller jag mig någotsånär vid mina sinnens fulla bruk tror jag. Jag vet att jag kommer gå under om jag försöker förstå mig på andra människor som helt slutat bry sig om andra än sig själva. Samtidigt undrar jag: Om jag nu blir bättre och bättre på detta nya tankesätt, Tänk om jag inte kan bli mitt vanliga jag på mitt, som jag innerligt hoppas jag får, nya jobb? Tänk om jag stannar kvar i mitt egotänk och blir som de människor jag faktiskt avskyr: Människor som endast är intresserade av sig själva. Människor som aldrig tar in andra människors åsikter eller värderingar. Människor som aldrig kan erkänna ett misstag eller en felaktig åsikt. Hemska tanke! Jag vill aldrig bli sådan. Jag vill hela tiden fortsätta utvecklas som människa genom att lära mig av andra. Jag hoppas mitt nya tänk alltid är medvetet och aldrig sätter sig i ryggmärgen för då är jag illa ute.

Vara eller icke vara

Jag går fortfarande och funderar om denna blogg och dess vara eller icke vara. Jag gillar idén med den och det jag i mitt huvud vill göra av den. Men för tillfället har jag en blockering i huvudet som gör att jag inte kommer på ett enda inlägg. När jag inte hade denna blogg dök tusen saker upp som jag ville skriva ner. Men nu sitter jag alltså och kan inte skita fram ett enda hur jag än stånkar och stönar. Sedan är det ju så att jag inte kan skriva ner precis allt jag vill heller. Någon censur finns alltid i bakhuvudet. Men jag har i alla fall bestämt mig för att den ska finnas kvar. Jag tror och hoppas att jag så småningom kommer igång ordentligt och får fart på skrivandet. Till dess att det sker får alla ni miljontals (skrattar gott för mig själv åt min ironi) läsare hålla till godo med mina sporadiska men ack så intressanta funderingar och tankar.

Frispel

Idag har jag bara en fråga: Vem kontaktar man för att få leva om sitt liv och faktiskt leva ett liv jag nu bara drömmer om och är bittter för att jag inte fick?

Sista kapitlet

Jag har ju fått kicken från mitt arbete då ledningen kommit på att kvalitet och kompetens inte är så viktigt men pengar däremot! För att spara ska vi stänga ner verksamheten nästa år för flytt till billigare länder. Redan nu har många fått sluta och det märks i våra två stora hus vi jobbar i, där över 700 personer en gång tillbringat sin arbetstid. Nu har ett helt hus på 4 våningar i princip tömts. Ibland så går jag över dit och går runt i de lokaler jag själv en gång satt. Senast idag gjorde jag det. Jag brukar inte tänka så mycket på ödsligheten, då jag mest går dit för att uträtta mina behov i lugn och ro, men just idag slog det mig hur jävla sorgligt det är egentligen. Här har jag tillbringat de senaste 11 åren och min största utveckling som människa och arbetare har skett här. Jag har träffat vänner för livet här. Personer jag tyckt om och aldrig kommer träffa igen har jobbat här. Jag har haft de roligaste stunder i mitt liv här. Och nu ska det snart ta slut. JAG VILL INTE!!!

På tal om att stanna

Så finns det ju åtminstone två till ballader på temat som jag hoppas alla upptäckt. Om inte får ni chansen här: Hurts med Stay, Anders Ekborg med Stanna. Dessa låtar blir ju inte sämre av att texten betyder något för mig heller. De är riktade till en person där ute som vet vem hon är. Jag kommer för alltid hoppas att vi möts igen och att vi en dag... en dag.......

Svag

Jag vet inte vad det är som gör att jag är så svag för låtar som t ex Erik Hassle och hans nya "Stay". Länk kommer här Stay med Erik Hassle. Texten har betydelse för att göra upplevelsen starkare för mig (=tårar i ögonen). Men det är stämningen i alla dessa ballader som gör det. Han kan lika gärna sjunga bajs hela tiden och jag skulle fortfarande få rysningar när jag lyssnar. En sak däremot jag aldrig blir nöjd med är svulstigheten. Jag sitter varje gång jag hör en ballad som berör: Svulstigare! Det ska vara svulstigare! Men en sak är säker: Svulstiga ballader är nog det som bäst kännetecknar Magne-musik! Och än så länge har ingen kommit i närheten av den svulstighet jag vill ha.

Enkelspårig

Idag har jag bara en tanke i huvet:
Jag är så glad att jag får träffa M igen!!!

Jag, mig och mitt del 5 och sista

Då ska jag väl äntligen ta mig till dags dato. När jag pratade med Håkan, som var distributionschef, bestämdes att jag skulle komma till företaget och träffa gruppen jag eventuellt skulle jobba med. Väl där fick jag även träffa två personer som skulle lämna den grupp jag skulle ingå i. Det enda jag minns är att den ene av dom, Henke, talade sig varm om de föreningar de hade på företaget. De fanns en vinklubb, en whiskyklubb och så hade de pub varje månad. Man kan lugnt säga att det visade sig att det var ingen slump att det var just dessa saker han tog upp... Annars så minns jag bara att en person kom in mitt under min intervju och skulle visa en ny kartong som skulle införas. Jag hälsade på honom och det han frågade mig direkt var om jag kom från Stockholm eller Norrland. Det fanns liksom ingen annanstans jag kunde komma från tydligen. jag fick dessutom känna på den nya blåa kartongen och, ja, det var en kartong. Jag kom inte på något annat att säga än att den verkade bra. Annars minns jag inte så mycket från intervjun på grund av den oerhörda nervositet jag led av. Till min stora glädje fick jag jobbet efter ett par besök till där jag fick göra tester och prata löneanspråk. Trots att jag bara varit på tre företag sedan jag slutat gymnasiet kan jag lugnt säga att som St. Jude Medical var när jag började kan det inte finnas många andra som slog dom vad gäller personalpolitik. De satsade verkligen på oss anställda de första åren och visade att vi var värdefulla. Därför tänker jag, i det läge jag nu befinner mig, att det är ju fan att jag inte gjorde något eller reagerade när jag märkte vartåt det barkade. En sak jag alltid tyckt är att det värdefullaste ett företag har är sina anställda. Kunder i all ära, det är ju de vi jobbar för vilket jag tycker säger sig själv, men om man inte har glada anställda som trivs och känner sig respekterade, då kommer man inte ha glada kunder heller. För att sammanfatta ska jag nu dra en del av allt som försämrades under åren. Och, märk väl, detta var inte för att det gick dåligt! Tvärtom. Företaget växte så det knakade och ökade antalet anställda oerhört från år till år. Men som ordspråket säger: Mycket vill ha mer. Det som tagits bort under åren är: Vårbrännboll, drakbåtsrodd, pub och sommarfest. Så att jag blev så förvånad när det för nästan exakt ett år sedan meddelades att vi skulle lägga ner verksamheten i Sverige, är faktiskt rätt konstigt med tanke på alla försämringar som skett på slutet. Jag har nu anställning fram till Oktober nästa år och hoppas verkligen jag innan dess hittar ett nytt jobb jag känner att jag vill vara på och trivas med. Det är en epok som går i graven och jag har gått genom så otroligt mycket under alla snart 11 år jag varit där. Några saker som förändrat min livsstil helt har skett sedan jag började på SJM: Efter att ha varit ute en hel del med Henke och supit för att åka till jobbet skitbakis och illaluktande i flera år bestämde jag mig för att jag måste ändra på mig för att må bättre plus att det fanns en annan vacker anledning. Jag slutade röka, jag började träna (och här kan jag tillskriva min bästa vän jag någonsin haft, äran för att jag lyckades börja träna och inte lade av efter en kort stund vilket varit fallet tidigare år) och gick ner minst 30 kg på ett år, jag träffade som sagt den bästa vännen jag någonsin haft och sist men inte minst har jag även mött kärleken i mitt liv genom jobbet. Tyvärr på grund av omständigheter blev det aldrig vi. Jag har vuxit så otroligt som människa och lärt känna mig själv på ett sätt jag aldrig trott. Jag har träffat personer jag hoppas jag aldrig behöver släppa kontakten med, trots att jag vet att det är så lätt. Men den enda som kan förhindra att det sker är jag och jag hoppas verkligen jag lyckas med det. Nu är vi då framme vid nutid i mitt liv, så låt min blogg ta sin början! Det är meningen att den ska handla om tankar, funderingar och händelser i mitt liv. Och så om min stora kärlek musik förstås.