Klamra

När jag är på randen att trilla ner i min grop av bitterhet och uppgivenhet inför alla sakers jävlighet, försöker jag klamra mig fast vid allt bra som händer för att undvika att trilla i. Som igår till exempel. Eurovisionsfestivalen där Loreen vann överlägset! Det är i det stora hela en skitgrej, men för mig är det viktigt att glädjas åt en sådan sak. Jag satt där när hon sjöng och glädjetårar rann nerför min kind. För trots att låten spelats sönder och samman överallt, så till den grad att jag till och med stänger av radion när Euphoria spelas, fick jag ändå ståpäls av henne igår. Hon gjorde låten bättre än någonsin. När sedan rösterna trillade "vår" väg och man förstod när det var 6-7 länder kvar att rösta att det var klart, kände jag en stolthet och glädje för hennes skull. Och det är sånt här jag försöker klamra mig fast vid. Glädje för andra när det går bra för dom. Den här svenska avundsjukan förstår jag inte ett dugg av. Det roligaste jag vet är när det går bra för andra. Självklart är jag glad när något går min väg också, men nu när jag är i en period där självförtroendet är nere på botten är det svårt att se något bra hos mig. Då letar jag desperat efter något, vad som helst, att glädjas över. Allt för att ta bort fokus från mig själv och därmed trilla ner. För jag hatar den där satans gropen. Den blir bara djupare, mörkare, trängre och väggarna blir halare och halare att klättra upp för. Det är i dessa lägen fler vänner hade varit bra. Vänner som kan dra mig upp när jag själv inte orkar. För ibland kan jag undra om jag inte en dag bryter både ben och armar när jag trillar i, så jag aldrig tar mig upp igen.