Tankekraft

Tänker vidare på det här med tankens kraft och hur tankar kan få oss att agera. Jag känner mig väldigt labil för tillfället. Ena stunden trivs jag med livet och tänker att: Det här är livet! Senast i dag faktiskt när vi satt några arbetskamrater och åt en salladslunch ute i solen. Jag och en arbetskamrat hade tränat nere i företagets gym och sedan satte vi oss och åt varsin sallad med en tredje kollega som väntat på oss. När jag ätit upp min sallad och satt och smälte maten i solen och blundande kände solens strålar värma mig, kände jag mig helt tillfreds med tillvaron! Så här vill jag ha det jämt, tänkte jag! Slappa i solen och bara njuta. Men så finner jag mig senare på dagen på väg hem i min bil och tankarna som då dyker upp är: Jaha, då är det rutin 1A som gäller som vanligt. Iväg och handla helgmat, hem och tvätta och diska, läsa tidningen, titta på tv och till sist gå och lägga sig och läsa innan John Blund kommer på besök. Ensam. I morgon till mamma för att handla. Och på söndag iväg och träna kl 12. Samma sak varje helg. Och alltid ensam. Eller bror är ju med till mamma, men annars är jag hela tiden ensam. Jag har ingen vän att umgås med. Jag har ingen käresta att dela mina bekymmer och glädjeämnen med. Jag har egentligen ingenting. Och den sorgen är svår att hålla i schack ibland. Ibland vill jag ställa mig upp och skrika ut hela min uppgivenhet, bitterhet och längtan efter det jag aldrig kommer få. Och alltid kommer samma fråga: Vad är det för fel på mig som är så ensam? Varför har jag inga vänner? Varför har jag inte en flickvän/fru? Vad är det för fel på mig? Vad är det för fel på mig?