Inveckling

Är det motsatsen till utveckling? Kom på mig själv idag att jag vet inte om det är så bra att stanna kvar på mitt jobb till sista dagen. Alla vi som är kvar har ju fått ett slutdatum. Jobbar vi till detta datum kommer vi få en säck pengar som ett tack och hej för att ni stannar tills skeppet sjunkit till botten. Men jag gillar inte den jag måste bli på grund av det. Alla vi som är kvar är ledsna för att det blivit som det blivit. Därför orkar ingen vårda arbetsrelationer eller stötta någon annan i den svåra tid som nu är. Sedan finns ju de som är ego av naturen och ändå skiter i andra än sig själv. Jag älskar att arbeta tillsammans med människor mot ett gemensamt mål och genom samarbete komma fram till effektiva arbetssätt. Och dessutom genom samarbete så har jag så mycket roligare på jobbet. Jag vet inget bättre än att hjälpa andra, både på och utanför jobb. Jag lever upp när jag kan vara nyttig för en annan människa. Men i alla fall. Genom att samtliga blivit mer och mer ego har jag själv blivit tvungen att aktivt tänka om. Jag tvingar mig själv att tänka mer på mig och mitt och skita i andra. Genom detta tankesätt håller jag mig någotsånär vid mina sinnens fulla bruk tror jag. Jag vet att jag kommer gå under om jag försöker förstå mig på andra människor som helt slutat bry sig om andra än sig själva. Samtidigt undrar jag: Om jag nu blir bättre och bättre på detta nya tankesätt, Tänk om jag inte kan bli mitt vanliga jag på mitt, som jag innerligt hoppas jag får, nya jobb? Tänk om jag stannar kvar i mitt egotänk och blir som de människor jag faktiskt avskyr: Människor som endast är intresserade av sig själva. Människor som aldrig tar in andra människors åsikter eller värderingar. Människor som aldrig kan erkänna ett misstag eller en felaktig åsikt. Hemska tanke! Jag vill aldrig bli sådan. Jag vill hela tiden fortsätta utvecklas som människa genom att lära mig av andra. Jag hoppas mitt nya tänk alltid är medvetet och aldrig sätter sig i ryggmärgen för då är jag illa ute.