Nedläggning

Så här i varsel- och nedläggningstider har jag kommit på en sak till som ska läggas ner: Denna blogg.
Jag ska lämna bloggandet åt de som kan och är bra på det, så mina dagar som en blogg-wannabe är härmed över.
Tack för den här tiden. Adjö.

2013, ett år som innebär

Ja, vadå? Glädje, sorg, hopp, förtvivlan, stolthet, besvikelse, uppgivenhet, förväntan?
Det enda som är säkert är att jag måste sluta mitt jobb i år. Just det, MÅSTE. Nu borde jag ha slutat det jobb jag har för närvarande och sökt mig till något nytt och spännande ändå, men det är just det här med att jag måste som jag inte tycker om. Jag vill själv välja när jag slutar en anställning. Jag vill inte bli tvungen. Jag vill inte känna mig överflödig. Jag har gjort det hela mitt liv utom på jobbet. Det är det enda stället jag verkligen känt att jag gör skillnad. Jag tillför något där. Men inte längre. Jag är för dyr. Jag kostar för mycket. Jag är gör inte ett tillräckligt bra jobb i jämförelse med vad jag får betalt. Att jag tycker att det är tvärtom spelar ingen roll. Men jag ska göra allt jag kan för att vända detta till något positivt i år. Jag ska inte göra mig till ett OFO, en förkortning min bästa vän lärt mig:
Jag ska inte bli ett Offer För Omständigheterna. Jag ska göra allt i min makt för att skaffa mig ett nytt jobb där jag får göra något jag känner jag vill göra. Där jag kan utveckla mig själv vidare som människa och arbetare. Jag har mycket att erbjuda en arbetsgivare och jag hoppas jag kan framföra det på ett sätt så jag blir behövd och önskad igen. Det enda i hela denna historia jag för mitt liv aldrig kommer kunna vända till något positivt är det faktum att jag med stor säkerhet kommer tvingas att jobba utan den bästa arbetskamraten jag någonsin haft. Den person som jag jobbar som allra bäst med. Den person som får mig att vilja höja mig som människa varje dag. Bara tanken på detta gör mig förtvivlad. Återigen: JAG VILL INTE!

Slutet närmar sig

Sitter på väg hem i bilen efter årets sista arbetsdag och känner överraskande en klump som växer i magen. Undrar först varför den dyker upp men kommer sedan på:
Jag har precis gått genom årsslutet för sista gången på mitt nuvarande arbete. Jag hatar verkligen dessa årsslut och all den negativ stress de innebär på grund av bristen på planering av säljsidan. Men på något sätt känns det otroligt sorgligt att aldrig få uppleva detta igen. Att aldrig få känna gemenskapen i galenskaperna med alla kollegor som liksom jag arbetar i ett kaos utan dess like de sista dagarna på året. Snart kommer vi alla strös för vinden för att kanske aldrig ses igen. Vissa kommer jag sakna något fruktansvärt. När jag tänker på detta kan jag inte hindra tårarna från att rinna ner för mina kinder och känna en hopplöshet inför vad som komma skall. Jag har sagt det förr och säger det igen: JAG VILL INTE!

Think I better däns now!

Gå gå gå!

Jag har kommit på att min grej är att gå. Jag älskar att gå! Då försvinner allt runtomkring. Min skalle rensas på allt skit, all stress, alla farhågor, allt. Jag hade en "session" för ett par veckor sedan där jag började gå en promenad. Rätt som det är "vaknar" jag och upptäcker att jag gått i nästan 3 timmar utan att jag märkt av det. Likadant var det idag. Efter att jag kommit hem från handling av julmat med mamma och bror (handlingen från helvetet med hela Sverige i samma affär), parkerar jag bilen, lämnar matvarorna hemma och drar ut på promenad. Känner nästan genast hur stressen bara rinner av. Trots att jag på väg hem tänker på allt jag behöver göra innan jag kan slappna av på Julafton, räcker det med bara ett par minuters promenad för att de tankarna ska försvinna och ersättas med ett totalt lugn. 2 timmar senare och jag känner mig renad.
Så jag har kommit på att detta är min grej jag behöver för att rensa skallen. Min vän har sin träning där hen får exakt samma resultat. Jag kan hålla med att träning har ungefär samma effekt på mig, men inte alls på samma sätt som en promenad. Jag är så glad att jag nu kommit på receptet äntligen! Här ska gås, för jag behöver rensa skallen på alla negativa tankar ofta så här i juletid. Vem behöver bli älskad när man kan gå bort det behovet? Inte jag!

Behövd

I dag tänker jag på varför jag jobbar som jag gör och ställer upp i vått och torrt trots att jag tycker andra ska visa samma anda för man får ju ändå inget för det. Det slår mig att en av anledningarna är nog att jag känner mig behövd och värdefull. Jag känner inte det utanför jobbet. Jag är inte behövd utanför jobbet, men på jobbet gör jag skillnad. Jag ställer upp när ingen annan gör det. Jag tar tag i saker när andra tycker det är viktigare att prata om vad som behövs tas tag i. Utanför jobbet försvinner allt behov av mig känner jag det som. Jag kan inget som ingen annan kan själv. Jag är inte en speciell person som någon är i behov av, min mamma undantagen. Jag har ingen familj som är beroende av mig. Men jag känner att företaget jag jobbar på till viss del faktiskt är beroende av mig. Och jag gillar det. Jag gillar att betyda något. Och ingen behöver säga att jag behövs, bara känslan att vara behövd ger mig den drivkraft jag har att år ut och år in jobba på det sätt jag gör. Oavsett om jag fått sparken eller inte....

Ny favvo!

Jag vet att jag är usel på inlägg till denna blogg men jag vägrar släppa den. Någon gång ska jag väl få in det i dagsrutinen att få ner mina tankar och vad som händer i mitt liv. Till dess bjuder jag på saker lite då och då. Som nu! Här kommer ny favorit. Njut!