Jag, mig och mitt del 3

De sista åren i gymnasiet sommarjobbade jag på min pappas jobb som lagerarbetare. Min bror skulle följa när även han kom upp i ålder. Det jag kommer ihåg bäst var att vi varje morgon fick färska varma frallor från ett bageri i närheten som en av de ordinarie lagerarbetarna köpte på väg till jobbet. Kan än idag känna lukten och smaken av dom när jag tänker på det. Mitt andra starka minne är min bror och jag som lyssnar på radion medan vi arbetar. Plötsligt spelar de Povel Ramel med Naturbarn och vi börjar skratta så vi kiknar! I början är ju låten som vilken annan gammal svensktoppslåt som helst, men en bit in på den börjar han med läten som bara blir värre och värre. Detta blev helt enkelt för mycket för oss och vi vek oss av skratt. Ingen av de andra gubbarna fattade ett dugg och undrade vafan det var som var så roligt. Har lyssnat på den efter detta tillfälle och då har det inte alls var lika roligt så det var nog tillfället och att vi triggade varandra som gjorde det. Efter gymnasiet började jag då söka jobb. Ett av de första jobben jag sökte var som order/lageransvarig på ett företag som hette Allen-Bradley och som ägdes av Rockwell. När jag såg annonsen i DN tänkte jag på Rockwool. De hade jag ju hört talas om. När Matts på Allen-Bradley ringde och undrade om jag kunde komma på intervju tackade jag ja givetvis. Efter det samtalet fick jag be pappa och mamma att skjutsa mig till arkivet på DN för jag kom inte ihåg vad det var för jobb jag hade sökt och var tvungen att leta upp annonsen igen. Efter en intervju och nervös väntan ringde så Matts igen för att boka ett andra möte, då jag även skulle få träffa VD'n som tidigare hade varit på semester men nu kommit tillbaka. Jag fick träffa Royne som han hette, och tydligen var detta bara en formsak (han ville väl se med egna ögon att jag var ok som Matts och Ingegerd, den jag skulle läras upp av och avlasta, hade sagt). Efter ett litet samtal erbjöd han mig jobbet med den fantastiska lönen på 6800:-! Jag tackade ja, och började på Allen-Bradley i Augusti 1986. Runt denna tid, slutet på gymnasiet och början på arbetslivet, började jag gå en del på disko. Inneställena dit alla gick hette vid denna tid Bobadilla, Big Brother, Grottan och Ritz. Ritz blev stället vi gick mest på. Brorsan blev så dragen till Ritz att han till och med gick dit de kvällar det var så kallade bögkvällar. Han och en kompis som hette Thomas sprang där 4-5 dagar i veckan när det var som mest. De kunde inte få nog. Kanske ska tillägga att det var en servitris där som brorsan var rätt intresserad av. Tiden på Ritz, och även lite senare då stället vi sprang på hette Downtown, var nog den bästa jag haft hittills i mitt liv. Då bortser jag från en period mycket senare i mitt liv som jag återkommer till. Under den här perioden fick jag uppleva Dr. Albans uppgång, DJ kollektivet Swemix med Denniz Pop i spetsen och partylåtsgänget över alla andra, Technotronic. Satan vad vi dansade gänget som var där under denna period. Jag kommer ihåg mig själv och en kompis som hette Hempa ståendes uppe på ett par ryggstöd på soffor där gäster satt. Något jag idag inte fattar att jag gjorde. Denna blyga feta kille uppe på ett ryggstöd, tokdansandes! Jösses. Kan ju ha berott på alla de öl man förtärde också, jag vet inte. Det var också på Ritz där mina första taffliga försök att ragga började. Jag var värdelös där och är lika värdelös idag. Det är det här spelet jag inte klarar av bara. Thomas blev lite av en nemesis på Ritz. Det gick inte att försöka föra ett samtal med en tjej utan att han skulle klämma sig in och försöka ta över. Det gick så långt en gång att jag gjorde en riktigt ful grej mot honom. Jag satt och snackade med en tjej som utbildade sig till sjuksköterska och jobbade på SÖS. Hon var där med ett gäng sköterskekompisar. Vi satt en lång stund och bara samtalade om allt. Kändes liksom rätt på något sätt vet jag. Då kommer Thomas, drar upp tjejen, säger "Nu dansar vi!" och drar iväg med henne. Sedan ser jag inte till dom förrän det är dags för oss att åka hem. Ska kanske tillägga att när vi var ute med Thomas var fyllekörning snarare en regel än ett undantag. Något jag ångrar djupt idag. Jag tackar de makter som såg till att det aldrig hände en olycka när vi körde hem på nätterna. *ryser* Hur som helst: Thomas körde och när vi stannade vid SÖS för att släppa av tjejgänget som bodde i studentlägenheter i närheten, säger Thomas innan jag går ut för att säga hejdå: "Ta hennes nummer till mig". Ja visst säger jag! Ber om hennes nummer och får det. Sätter mig i bilen och Thomas frågar om jag fick numret. Jajamänsan säger jag och ger honom ett nummer. Det är bara det att det är ett telefonnummer som jag hittat på. Det riktiga numret har jag tänkt att använda själv då det ändå var jag som träffat henne först, eller hur? Nu ringde jag aldrig, då jag ju var nykter dagen efter och mitt vanliga, blyga jag. Vi såg aldrig detta tjejgäng på Ritz igen. Efter en tid när vi frågade Thomas hur det gått med tjejen, sa han att först svarade ingen, men när han ringt några gånger var det en kille som svarade. Då lade Thomas på.