Jag, mig och mitt del 4

Då ska vi väl få till en avslutande del så vi kommer till dags dato i mitt, hittills, rätt besvikna liv.
Vi är nu i år 1986 och min första dag på Allen Bradley. Det är en hypernervös sensommardag i Augusti när jag kommer in på kontoret, beläget i ett gammalt bussgarage i Enebyberg. Anledningen att det ligger i Enebyberg är ett skäl som ska återkomma senare i mitt liv, nämligen att dåvarande chefen bor i närheten. Ingegerd, som är den som lärde upp mig, ska flera år senare komma med kommentaren att jag i princip inte sa ett ord de två första veckorna. Något som kanske förklarar exakt hur blyg jag var. Jag ska ta hand om lager och order helt själv, då Ingegerd ska gå över mer till innesäljare. Utan att gå in i detalj på exakt vad jag gjorde så kan jag säga att jag hade aldrig fått så bra självförtroende som jag har när det gäller mitt yrkeskunnande, om det inte vore för denna tid där jag fick lära mig mycket på egen hand och själv komma på rutiner för att effektivisera mitt arbete. En sak däremot som låg mig mycket till last i mitt jobb, är min rädsla för småkryp. Lagret låg i själva garaget och där fanns det en del janne långben spindlar. Problemet var de dagar jag såg en på väg till eller från lagret. När det hände så gick jag helt sonika inte ner till lagret igen den dagen. Som tur var hade vi inte leveranser varje dag utan såg jag en spindel var det inte hela världen om det inte gick iväg något den dagen. Efter ett bra tag ensam på min position hade företaget växt så mycket att jag inte räckte till. Då fick jag in en kille som hette Stefan att hjälpa mig. Vi hade jädrigt kul ihop kommer jag ihåg. Bland annat fick vi en gång åka ner till Skåne för att hämta en säljares företagsbil som skulle upp till Stockholm för att bytas in mot hans nya bil. Vi flög den gången till Växjö, där säljaren skulle hämta upp oss. Och det här har varit den värsta flygresan i mitt liv och var nog den som startade min flygrädsla. Det var blåsigt denna dag och vi flög i ett litet propellerplan som tog 20 personer tror jag (kan ha varit många fler men det var i alla fall ett litet plan). Allt var frid och fröjd fram till tio minuter innan vi skulle landa. Då blev det turbulens utan dess like! Stefan och jag hade suttit och skojat som bara den fram till detta, men vi blev med ens helt tysta. Precis innan planet skulle landa så flög det in riktigt snett, men rätade upp sig precis innan det tog mark. Jag höll verkligen på att göra i byxan och har nog aldrig varit så rädd! Tack och lov att vi skulle köra bil hem senare. Väl i Växjö fick vi följa med på några kundbesök innan vi åkte till hotellet vi skulle bo på i Helsingborg. Väl där bestämde vi oss för att gå ut, trots att vi skulle på två tidiga kundbesök dagen efter innan vi skulle köra säljarens bil hem. Men, dum som man var i sina yngre år, gick vi ut och satan vad vi fick lida för det dagen efter. Vi var på PLM i Malmö för att titta på deras produktion av burkar. Mådde så dåligt och inte blev det bättre av ljudnivån inne på fabriken. Vi var nog alldeles blå i ansiktet båda två där vi gick omkring och försökte lyssna och inte tänka på att man behöver kasta upp. Allt gick bra till sist och det var två slagna killar som kom tillbaka till Stockholm. Men inte lärde man sig av sina misstag direkt. Kommer ihåg en julfest också där vi, i stället för att gå hem efter middagen, givetvis skulle dra vidare till någon nattklubb. Jag var väl hemma typ 4, medan Stefan kom hem strax innan det var dags att åka till jobbet. Jag kom bra trött till jobbet men det var ingenting mot Stefan som fortfarande var full. Den dagen turades vi om att vara på lagret och sova. När Stefan väl nyktrade till mådde han inte speciellt bra, så för hans del blev det en del toabesök under eftermiddagen. En annan person som betydde mycket för mig under denna tid var Anki, ekonomitjejen som började en tid efter mig. Första gången jag såg henne satt vi och fikade och hon kom in för en intervju med kontorschefen. Då ställer sig en av säljarna upp, hälsar på henne och säger: Jaha, visa oss vad du går för då! Och jädrar vad synd jag tyckte om henne då. Hon visste inte vad hon skulle säga. Men då säger Ingegerd till säljaren att inte vara dum och att Anki inte ska bry sig om honom. Som tur var så lyckades hon samla ihop sig för hon fick jobbet. Min bästa kompis började när företaget köpte upp ett annat. Den svenska flilialen hade två personer som då fick flytta in till oss. Första tiden måste ha varit jobbig för Sören och Odd, som dom hette. Då deras verksamhet skilde sig från vår, fick de sköta sig själva i en annan del av kontoret, så de hade inte så mycket kontakt med resten av oss i början. Detta blev sakta men säkert bättre, då företaget växte och vi fick flytta runt folk till fler rum på kontoret. Det blev så till slut att jag och Stefan fick flytta till delen där Sören och Odd satt. På det sättet lärde vi känna varandra och Sören och jag blev mer och mer kompisar. Tyvärr har vi tappat en hel del kontakt på senare år, vilket jag tycker är jättesynd. För att snabba på skeendet lite kommer jag nu snabbspola framåt en del. Vi växte efter ett tag inte i den takt som önskades, vilket gjorde att Allen Bradley i Danmark fick ansvaret för nordiska organisationen, i ett försök att växa mer. Vi fick alltså en ny chef från Danmark. Danska är inte det lättaste språket att förstå, men jag kom på att satt man bara och lyssnade en kvart så kom man in i det och fattar mer och mer. Danskarna fick fart på oss och vi började växa mycket mer än tidigare. Vi behövde till slut flytta till större lokaler och då hamnade vi i Akalla. Stefan slutade för att börja inom försäljning. Jag fick en ny medarbetare i Thomas som var om möjligt ännu blygare än jag. Han fick hjälpa mig med order och lager under en period. Efter ett tag räckte inte heller vi två till utan vi behövde fler. Först kom Susanne, sedan Janne som fick ta hand om lagret och även Jocke som hjälpte honom. Andreas var också en kille som hjälpte till både med ordrar och på lagret. Under denna period var jag logistikchef utan att egentligen vara logistikchef. Allt jag kunde hade jag ju lärt mig själv! Jag var verkligen inte ett chefämne på denna tid så jag visste inte alls hur jag skulle bete mig. Detta märktes också då företaget till slut fick anställa en riktig logistikchef. Detta sattes igång utan att riktigt meddela mig att det var detta man gjorde. En sak jag fått lära mig i mitt liv är att det är tydligen väldigt svårt att vara rak och ärlig som chef. Man vill väldigt gärna smyga in diverse förändringar och hoppas att det inte ska märkas av de anställda? Jag förstår verkligen inte hur man tänker som chef ibland. Något jag säkert kommer återkomma till. Tiden i Akalla var den mest framgångsrika för företaget. Det anställdes folk till höger och vänster. Och det är en annan sak jag märkt då jag jobbat i två företag som växt så det knakat. Mitt i växtvärken så glöms personalen bort. Detta gör att de guldkorn man hittar, som gör företaget till det det är, tas inte om hand på rätt sätt och därigenom lämnar de också efter ett tag då de inte känner att de får den uppmärksamhet och belöning de förtjänar. Två av de personer som verkligen glömdes bort var Jonas och Björn. Två nyutexaminerade tekniker som var riktigt duktiga. Men de var också unga och då tror man tydligen som äldre chef att de inte förtjänar att behandlas som vuxna ibland. De ska vara tacksamma att de har ett jobb! Jonas blev för övrigt en riktigt bra musikkompis! Vi lyssnade på samma sorts musik. Vi gick på en hel del konserter tillsammans, däribland Monster Magnet på fryshuset, som var riktigt bra! Vi gick också på Marilyn Manson på hovet en gång tillsammans med en annan från jobbet, Pontus. Detta var då han släppt Mechanical Animals. Vi övertalade Pontus att komma med och sa att det inte är så skränig musik. Och faktum var att Mechanical Animals inte var så skränig som hans tidigare alster utan mer glamrockig. Men konserten blev ju givetvis lite mer skränig än glamrockig. Pontus stod ut en halvtimme sen var han tvungen att gå för han orkade inte lyssna längre. Vi tokskrattade men sa att vi skulle höra av oss efter konserten så kunde vi ta en öl efteråt. Denna konsert skrattade vi gott åt en bra tid efteråt. Tyvärr slutade Jonas då han helt enkelt inte fick tillräckligt bra betalt hos oss. Han gick till en konkurrent och flyttade till Helsingborg. För övrigt den enda staden utom Stockholm, jag skulle kunna tänka mig att bo i. Min bästa chef hittills hade jag här också: Anders. En sak som sitter kvar i minnet var att han varje gruppmöte frågade hur var och en i gruppen mådde och menade verkligen frågan. Han ville veta! Men som de flesta andra, tröttnade han också på behandlingen han fick och att han inte fick gehör för sina ideer. Innan han slutade skulle han lämna över till nästa chef: Maria. Och då gick jag från den bästa chef jag haft till den sämsta chef jag haft. Hittills. Bara en sådan sak att när hon hade första gruppmötet sa hon: Ja, Anders frågade ju hur ni mår så det måste väl jag också göra. Härlig början va? Jag har råkat ut för så många människor som gör saker bara för att de tror det förväntas av dom. I stället för att bara agera som man själv tror är bäst. Förstår inte sådant tänk. Om man inte är sig själv kommer det aldrig bli bra i slutändan. Jag vantrivdes mer och mer under Maria's chefsskap. Till slut så tröttnade en av de jag jobbade närmast med och sade upp sig. Jag kommer ihåg hennes sista dag och hur ledsen jag var. Vid den här tiden hade det dessutom beslutats att vi inte skulle ha något lager kvar utan det skulle centraliseras och skickas ut direkt från ett centrallager. Så jobbet blev tråkigare och mindre omväxlande. Men så kom ett samtal som skulle förändra mitt liv och bli en av händelserna som format mig till den jag är idag. En självsäkrare man som tar för sig mer och vet sitt värde. Hon som slutade ringde och sa att de behövde en person på hennes nuvarande arbetsplats. Om jag var intresserad skulle jag ringa chefen och boka möte. Han skulle vänta på mitt samtal. Efter att ha funderat i några dagar bestämde jag mig och slog telefonnumret jag fått: "Håkan" svarade det i andra änden...