kan jag finna mig själv gråtandes över det som aldrig blev i mitt liv. Jag vet exakt hur jag skulle bli lycklig, men vet samtidigt att jag aldrig kommer få uppleva det. Undrar varför det är så att jag börjar gråta och inte kan sluta. Denna vetskap tänker jag på flera gånger varje dag utan att jag börjar gråta.
Att jag inte vill gråta över det spelar ingen roll. Det gör det nästan värre.
Det enda jag vet med bestämdhet är: Livet är fan inte lätt! Inte ens om man som jag inte tycker man har något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar